öfverensstämmelse finnes, såsom vi redan angifvit, en tydligt utpreglad olikhet. Så har det italiska språket bibehållit halfvokalerna j och v, hvilken senare i Grekiskan, om man afser från det i äldre språket brukliga digamma, försvunnit eller förvandlats till aspiration eller till en diftong. Deremot har det grekiska språket de s. k. stumma konsonanterna äfven med aspiration, hvilket icke förekommer i Latinet. Det skarpa blåsljudet f är för Italerne egendomligt, och hväsljudet s, som hos dessa bibehölls i sin skärpa, sökte Grekiskan, så mycket som möjligt var, att undvika. Grekerna synas sålunda hafva sträfvat att komma ifrån den ofullständiga artikulationen, hvilken framträder i halfvokaler och blåsljud, för att genom mera fullständig sådan gifva ljudsystemet större fasthet. Äfven i fråga om ordens slutljud råder skiljaktighet, i det att Grekiskan här genom användande af vokaler och ljudande konsonanter undviker sammanstötning med begynnelseljuden i följande ord.
När man söker göra sig reda för olikheten i de båda folkens skaplynne, ligger nära till hands faran att ifrån den yngre tidens utvecklingshistoria alltför djerft sluta till den äldre tidens förhållanden. Så mycket kan man dock med anspråk på visshet våga påstå, att den grekiska stammen haft en bestämd riktning åt det ideella och framför allt sökt fatta och ge form åt skönhetsidéen, medan på den italiska lifvet i dess prosaiska verklighet utöfvat ett för sinnesriktningen bestämmande inflytande. På religionens område visar sig också uppfattningen alldeles skiljaktig; hos Grekerna var det formen, hos Italerna begreppet, som företrädesvis fasthölls. Medan Hellenens plastiska sinne befolkade himlen med lifsfulla, blott alltför menskliga, personligheter, så funnos för Romaren egentligen endast abstrakta begrepp, hvilka dock just derigenom, att de skulle afspegla anden, fingo en starkare makt öfver själen.
Af de båda stammar, i hvilka Italerna dela sig, den umbrisk-sabelliska och den latinska, synes den senare, som förmodligen tidigare började sin vandring mot söder, hafva vändt sig åt vestkusten. Om Umbrernas folk förmodar man, att det ursprungligen icke blott innehade norra delen af Italien och hade till grannar i vester Ligurerna, i öster Illyrierna, utan äfven sträckte sitt välde långt i söder ned åt Tibern och öfver det senare så kallade Etrurien. Men när Etruskerna, om hvilka vi längre ned skola tala, kommo till Italien, eröfrade de det ena området efter det andra, och slutligen trängdes de Umbrer, som icke qvarstannade såsom underkufvade, tillbaka till det bergland, som ligger inklämdt emellan Tibern i dess öfre lopp och bifloden Nar samt kustfloderna Aesis och Rubico. Här stannade en del, de sedan
