konsten af brist på idéer och sjelfständigt skapande snillekraft icke höja sig till samma ståndpunkt, som den grekiska. Etruskernas konstverk voro i det hela stela och hårda och saknade det fina behaget hos de grekiska.
I nordöstra delen af Italien voro Illyriska stammar bosatta. Af deras språk hafva endast enskilda ord bibehållit sig. Man har dock trott sig återfinna spår deraf i det albanesiska.
Ligurerna bodde, såsom ofvan är angifvet, i vestra delen af det nordliga Italien och, enligt somligas uppgift, äfven i Etrurien, hvarifrån de af Etruskerna skulle hafva blifvit undanträngda eller underkufvade. De tillhörde icke den italiska stammen, och osäkert är, mecl hvilket folk de voro närmast beslägtade. Man har uppgifvit de forna Ibererna, hvilkas språk bibehållit sig i det baskiska,
Utom de nu nämnda folken, hvilkas invandring i Italien skett före den tid, då historiens ljus började falla på landet, hafva vi att här uppgifva två nationer, som senare lagt särskilda delar af Italien under sitt herravälde, nemligen Greker och Kelter.
Den grekiska invandringen skedde först från Asien, senare från öarna och det egentliga Hellas. Den var dels Achäish (Sybaris, Kroton m. fl.), dels Dorisk' (Tarent m. fl.), dels Jonisk (Kyme m. fl.). Invandrarne nedsatte sig i södra delen af halfön och på Sicilien. På båda ställena utbredde de sig så, att de förra inbyggarnes nationella sjelfständighet till en stor del gick förlorad. Sådant blef åtminstone fallet i de landskap, dit de achäiska samhällena förde den grekiska odlingen. Också blef dessa samhällens blomstring, ehuru lysande, dock föga varaktig. Af större betydelse voro Tarent och Kyme, hvilka genom handel och samfärdsel bidrogo att sprida grekisk civilisation. På Sicilien hade större delen af kolonierna, såsom Syrakusa och Akragas, doriskt ursprung; andra, såsom Zankle (Messana) m. fl. voro joniska. Här råkade Hellenerna snart i fiendskap med Phenicierna (Karthago). På östra kusten af Italien synas inga grekiska kolonier hafva blifvit anlagda; den helleniska odling, som sydöstra Italien tillegnade sig, utgick egentligen ifrån Tarent. Äfven vestkusten norr om Vesuvius förblef i det hela stängd för hellenisk kolonisation, ehuru visserligen Grekerna idkade sjöfart jemväl åt detta håll och upprättade ett eller annat faktori på öar eller uddar, särskildt i Etrurien.
Hvad tiden för anläggningen af de grekiska kolonierna angår, så kan den icke med visshet bestämmas mer än för somliga. Så synes det kunna antagas, att Tarent och Sybaris blifvit grundlagda i romerska statens första århundrade. Det dröjde emellertid icke länge,
