på tronen, men Romulus och Remus besluta att anlägga en stad på det ställe, der de blifvit uppfostrade, eller på höjderna vid Tiberflodens nedersta lopp.
Sedan sålunda en kort redogörelse blifvit lemnad för traditionerna om Latiums äldsta förhållanden, följer att närmare undersöka värdet af dessa traditioner. Den förste egentlige sagesmannen för den vanliga berättelsen om Aeneas är Greken Timäos, hvilken lefde i tredje århundradet f. Kr. och således många sekel efter den antagna tiden för det trojanska kriget. Ringa sannolikhet finnes naturligtvis för att en vanlig tradition kunnat oförfalskad fortplanta sig under en så lång tidrymd. Timäos' vittnesbörd är således af så godt som ingen betydenhet, och hvad Homeros' sånger angå, tala de snarare emot än för tron på Aeneas färd till Italien. Vidare inses utan svårighet, att i sjelfva berättelsen osannolikheter förefinnas, för att ej tala om motsägelserna emellan olika sagesmän. Frågar man nu, hvad som kunnat föranleda berättelsens uppkomst, så möter det sakförhållande, att många städer i Italien, särskildt i Latium, satte en ära i att härleda sitt ursprung från forntida, af Grekerna besjungna hjeltar, isynnerhet sådana, som tillhörde den trojanska sagokretsen. Bland dessa var Aeneas bekant såsom räddare af Trojas skyddsgudar. Häraf låter det naturligen förklara sig, att sagan eller dikten gjort honom till grundläggare af Lavinium, den stad, der det latinska förbundets gemensamma skyddsgudar länge hade sin helgedom och som var medelpunkten för Latinernas gudsdyrkan. Möjligen är det alltså Latiums religiösa enhet som, knuten till ett namn ur den trojanska sagokretsen, i Aeneas-sagan fått ett uttryck. För att kunna rätt fatta betydelsen af denna enhet blir det nödigt att göra sig reda för de gamle Latinernas religiösa tro och derpå grundade samhällslif, såvidt man med ledning af vissa, åtminstone för några indisk-europeiska folk, gemensamma förhållanden, äfvensom af Romarnes i flere plägseder ådagalagda uppfattning af det gudomliga, kan bilda sig en föreställning härom.
Den äldsta verkligt ordnade gudsdyrkan var den, som egde rum inom familjen. Den var tvåfaldig, dels af de aflidne förfädernes andar, Maner eller Larer, dels af elden på familjehärden. I den öfvertygelse, att de hädangångne fortsatte sitt lif i grafven, plägade man jemte dem begrafva föremål, hvilka de brukat i lifvet och hvilka man trodde dem fortfarande behöfva, såsom kläder, husgeråd och vapen, samt stundom hästar och slafvar. Äfven tillhandahöll man den döde födoämnen och utgöt vin på grafven. Man ansåg nemligen sådant nödigt, för att den döde måtte finna ro i sin hvilostad. I främsta rummet fordrades dock härtill en riktig begrafning. Det var i grafven
