flere curier till en tribus, hvilket man på grund af kännedomen om Roms äldsta förhållanden kan vara benägen att antaga. Huru härmed än må vara, så kan man tryggt fasthålla dervid, att af familjen blir ätten och af ätterna, vare sig genom förmedling af en större förening, såsom curia eller tribus, eller omedelbart, det borgerliga samhället, staten, uppkommer. Denna är således en sammanslutning af smärre samfund, hvilka, ursprungligen sjelfständiga, i vissa afseenden uppgifva sin sjelfständiga ställning för att ingå i en högre enhet. En sådan kan icke vinnas utan tillbedjande af en gemensam skyddsgud; samfäld gudsdyrkan är sålunda det första vilkoret för en stat. Härför fordras åter en plats, der samfundsmedlemmarne kunna samlas och förrätta sina offer; detta ger upphof åt staden.
Men ett sådant utvidgande af samhällslifvets gränser förutsätter nödvändigt, att nya religiösa föreställningar vunnit inträde i menniskornas sinnen, ty de olika samhällsformerna kräfva olika föremål för medlemmarnes tillbedjan. Också framträda snart gudomligheter af mera allmän art. Det är naturdyrkan, som antager bestämda former och knyter sig vid vissa gemensamt erkända föremål för tillbedjan. Redan i äldsta tider kunde naturens makt icke förfela att göra intryck på menniskosjälen. Ju mindre långt menniskan framskridit i odling, ju mera enkelt och okonstladt hennes lif är, desto starkare talar naturen till hennes sinne. Lifvets behof göra henne beroende af naturens krafter och låta henne känna detta beroende, antingen hon i ångest vrider sina händer inför stormen, som förstör hennes grönskande hopp, eller hon med glädje helsar det efterlängtade regnmolnet, som gjuter sina lifgifvande flöden i jordens närande sköte. Men framför allt är det himlaljuset, det heliga, som blir ett mal för hennes tacksamma vördnad och en källa till hennes glädje, medan deremot mörkret ingifver henne bäfvan och fasa. Gudomlighetens välsignelsebringande inverkan på menniskors verld framträder för naturmenniskan aldrig så åskådlig, så lättfattlig, som i den blåa himmelens klarhet, i morgonrodnadens skimmer, i dagsljusets glans. Gudarne blifva sålunda ljusa eller strålande väsen (devas). Det är dock ej uteslutande himmelens makter, som fattas såsom gudar; äfven i jordens sköte finnas krafter, som vända menniskornas åkallan till sig. Men om grunddragen i denna tillbedjan af naturkrafterna äro gifna, så skiftar deremot uppfattningen högst betydligt, när det gäller att ställa fram för själen bestämda gudagestalter. Anden tror sig igenkänna sådana i olika krafter eller beståndsdelar af skapelsen, och det ena samhällets medlemmar fästa sig vid en sida af den verkande kraften eller dess yttringar, det andra riktar sin blick mot en annan. Så kunde himmelen,
