Invånarne i Crustumerium och Antemnæ, hvilka äfven förorättats genom qvinnorofvet, gripa nu till vapen, men besegras utan svårighet.
Farligare blef kriget med Sabinerna. Detta mäktiga folk, som styrdes af sin konung Titus Tatius, skickar en stark krigshär under dennes anförande mot Rom. Sabinerna framtränga till den Qvirinaliska kullen och bemäktiga sig genom förräderi borgen på den Capitolinska. Det var dottern till befälhafvaren derstädes; Tarpeia, som insläppte fienderna. Till lön för sitt förräderi fick hon, hvad hon betingat sig, nemligen det, som Sabinerna buro på venstra armen, men icke de gyllene armbanden, hvilka hon menat, utan sköldarne, under hvilkas tyngd hon krossades.
Efter borgens intagande höllo de båda härarne en strid i dalen emellan den Palatinska och den Capitolinska höjden. Sabinerna, med Mettius Curtius i spetsen, voro redan nära att segra, då Romulus anropade Jupiter »flykthämmaren» och lofvade honom ett tempel, om han ville hjelpa Romarne. Dessa få härpå nytt mod, och striden fortgår häftigt, då plötsligt de bortröfvade sabinska qvinnorna störta in emellan de stridande och med sina böner medla fred. De båda folken förenas nu till ett samhälle; styrelsen delas emellan Romulus och Tatius. Rom blir gemensam stad, och folket kallas Qviriter efter den Sabinska staden Cures.
Men samregeringen var icke långvarig: Tatius blef nemligen mördad vid en fest i Lavinium, hvarpa Romulus ensam styrde samhället. Romuli inrättningar voro följande. Han grundade teckenskådningen, så att intet kunde företagas, utan att man förut genom en sakkunnig teckentydare (augur) inhemtat gudarnes vilja. Vidare indelade han folket i tre tribus och en hvar af dessa i tio curier. Hvarje curia omfattade tio ätter; dessas medlemmar voro de så kallade patricierna. Utan dem funnos clienterna, som äfven tillhörde curierna och stodo i beroende af ätterna. Till sitt biträde vid styrelsens handhafvande bildade Romulus ett råd af fäder, en senat, med hvilken han samvetsgrant rådförde sig. Af v en skapade han en krigsmakt, 3,000 man till fots, kallade en legion, samt 300 man ryttare, fördelade i tre centurier (hundraflockar).
Romuli styrelse var icke fredlig. Rom hade att försvara sig mot de närboende folken, hvilkas anfall kraftigt tillbakavisades. Icke blott Fidenæ. utan äfven det mäktiga Veii besegrades, och Roms område utvidgades.
Underbara voro Romuli födelse och barndom, lika underbar hans bortgång ur lifvet. Då han en dag förrättade ett renings- eller botoffer för det församlade folket, uppkom plötsligt oväder med mörker,
