tillvaro företer ganska fasta former och förutsätter en icke kort tidrymd af social utveckling dessförinnan, skulle hafva till större eller mindre del uppstått genom en förening af löst folk och förrymda främlingar från olika håll. Troligen har sägnen uppkommit deraf, att den Capitolinska höjden, likasom andra sådana i Latium, i äldre tider tjenade såsom tillflyktsort för de kringboende vid krigsfara.
Hvad angår Sabinskornas bortröfvande, så hvilar berättelsen härom till en del på de antaganden om Roms uppkomst, hvilkas otillförlitlighet förut är ådagalagd, hvartill kommer, att i det enskilda osannolikheter icke saknas. Sägnen är helt enkelt ett sätt att gifva uttryck och förklaring åt de romerska bröllopsbruken, hvilka häntyda derpå, att brudens inträdande i den nya familjen blifver ett våldsamt lösslitande från den gamla. Så ryckes bruden af brudgummen likasom med våld ur sin moders armar, hvarpå hon af tre unga män föres till sitt nya hem och bäres öfver tröskeln till detta. I sjelfva verket innebar också, enligt hvad å annat ställe är visadt, giftermålet fullständig skilsmessa från det forna hemmet och dess gudsdyrkan: ur sin faders hand (manus) öfvergår bruden i mannens.
Med uppgifvandet af qvinnorofvets historiska visshet följer nödvändigheten att förkasta berättelserna om det sabinska kriget, bland hvilka äfven insmugit sig sagan om Tarpeja, som förmodligen är den Capitolinska eller Tarpejiska höjdens skyddsgudomlighet, af hvilken man genom en följd af tankeförbindelser tillskapat den förrädiska jungfrun. Tatii personlighet är antagligen icke historisk. Han är stamfader för den Titiska stammen, likasom Romulus för Ramnes.
Uppgiften om Romuli död och upptagande i himmelen röjer sjelf sin beskaffenhet. Man har visserligen sökt göra historia häraf, likamot af mycket annat, som är rent mytiskt, i det att man framstält den tolkning, att Romulus blifvit mördad af rådsfäderna, men detta är godtycke. Hela berättelsen om Roms förste konung har således för historien ingen betydelse, så vidt man icke derur kan uppspåra vissa allmänna sakförhållanden. Ett sådant synes föreningen emellan Ramnes och Tities vara. Redan på ett föregående ställe har omtalats, att Sabinerna från höglandet vid Reate eröfrande inträngde i Latium. Huru vidt de utbredt sig derstädes och i hvad mån deras framträngande inverkat på förhållandena i Latium, är omöjligt att afgöra. Latiums äldre gränser äro mycket omtvistade, ej blott i sydost och söder, utan äfven i öster och nordost, der det s. k. sabinska landet möter. Angående denna trakt kan det ej med visshet uppgifvas, hvilken folkstam der varit herskande. Så mycket synes dock antagligt, att en sabinsk stam framträngt ända till Tibern och bosatt sig
