egendom på annat vilkor, än att den var en af fadern anvisad särskild tillhörighet (egentligen särskild boskap: peculium).
Familjen utvidgas, såsom vi ofvan sett, till ätt. Tio ätter bilda tillsamman en curia med gemensam gudstjenst, som ombesörjes af en föreståndare. Tio curier blifva en tribus, hvilken sannolikt har sin egen anförare i krig (tribunus). Dessutom finnas i samhället clienter, som stå i ärftligt beroende af ätterna. Förhållandet emellan clienterna och deras skyddsherrar (patroni) uppfattades såsom heligt; vittnesmål fick ej af clienten afläggas mot hans herre, och äfven den senare var af seden fritagen från att vittna mot clienten. Denne var förbunden att akta och ära sin skyddsherre samt att i särskilda fall, t. ex. vid friköpning ur fångenskap och i fråga om döttrars utstyrsel, lemna honom penningehjelp, hvaremot skyddsherren hade att inför rätta vara sin clients målsman och bevaka hans angelägenheter. Clienten kunde naturligtvis sjelf blifva familjefader, men hans förhållande till skyddsherren blef detsamma. Ursprungligen synes clienten hafva haft ett stycke jord, hvilket han fick bruka och hvaraf han egde att njuta afkastningen. Med tiden erhöll han dock antagligen utvidgade rättigheter i afseende på denna jord. Det romerska området tyckes hafva varit fördeladt emellan ätterna, så att hvarje ätt hade sitt särskilda distrikt (pagus). Om detta senare var uppdeladt på de enskilda familjerna, är omtvistadt. Det förefaller icke osannolikt, att hvarje familj hade ett mindre jordstycke till »arf och eget» (heredium), men att för öfrigt det ätten tillhöriga jordområdet, åker och betesmark, ursprungligen var gemensam slägtegendom. Om så var förhållandet, måste en ändring senare hafva skett härutinnan, ehuru man icke känner tiden derför.
Det romterska samhället bestod af ätterna, hvilka, indelade i curier, bildade folket. Efter föreningen med Sabinerna får folket sin skyddsgud i Quirinus, hvilken egentligen icke är någon annan än Mars. Medborgarne bära hädanefter namnet Quiriter, de »lansbeväpnade» eller värnepligtiga, hvarmed utmärkes sammanslutningen till ett folk, som har den gemensamma pligten att i krig värna staten mot fienden.
I spetsen för ätterna, såsom bildande ett samhälle, står konungen. Han är det förenade folkets husfader och således prest, egendomsherre, anförare i krig och domare. I utöfvandet af denna sin makt (imperium) är han icke bunden af särskilda lagar, som bestämma hans befogenhet, utan endast, likasom husfadern, af häfdvunnen sed och afseende på statsintresset, hvilket naturligtvis ålägger ganska starka sedliga förpligtelser. Han har särskilda inkomster af den jord, som är
