i hvilket de latinska samhällena upptogos såsom lydande under Rom, och häraf dragit slutsatser i afseende på det romerska väldets omfattning och styrka under den yngre Tarquinius, men detta fördrag synes tillhöra en senare tid. Åtminstone kan man icke derpå bygga något antagande om Roms maktställning vid konungatidens slut. Men Roms uppblomstring vid denna tid gör det icke osannolikt, att det haft sjöförbindelser med främmande stater och drifvit någon handel. Allt häntyder derpå, att Roms makt var i starkt stigande, då konungadömets fall med ens hejdade statens framgångar.
Äfven i ett tredje hänseende var den senare konungatiden af inflytelse på samhällets utveckling. Att de storartade byggnadsföretag, som nu påbörjades, hade till ändamål att skapa en verklig stad af de skilda beståndsdelarne, är redan antydt. Tillika synes den tanken hafva föresväfvat de styrande att göra Rom värdigt att blifva hufvudstad i ett mäktigt latinskt rike. Det kan dock ej med säkerhet uppgifvas, att alla de byggnadsverk, som tillskrifvas konungatiden eller till och med enskilda konungar, blifvit utförda under konungadömets dagar, Men sannolikt är, att begynnelsen till de företag, som i så hög grad befordrade invånarnes säkerhet och nytta och derjemte förskönade staden, tillhörde just den tid, som man vanligen uppgifver. Huru dermed må vara, så hade dessa verk ej ringa betydelse. Tryggad mot fiendtliga anfall och förskönad genom verk för alla tider blef staden en härd för fosterlandskänslan och egnade sig väl till att utgöra en medelpunkt för de närgränsande samhällena, hvilka vande sig att med beundran skåda upp till Rom och derigenom lättare erkände dess öfverlägsenhet. Småningom utbildade sig på detta sätt åsigten om Roms höga kallelse, förebildad i det tempel, som på höjden af den Tarpejiska klippan samlade folken till åkallan af Latinernas skyddsgud, den Capitolinske Jupiter, »den bäste och högste».
Men den utveckling, som de senare konungarne med insigt och kraft främjade, afbröts snart. Ätterna fogade sig endast med motvilja i den nya ordningen. Konungamakten uppträdde nu med andra anspråk än förr; redan sättet för styrelsemaktens erhållande stred mot häfdvunnen sed, och det visade sig tydligt, att ätternas inflytande förminskades i samma mån, som konungarnes makt tillväxte. Dessa stödde sig, så mycket de kunde, på plebejerna, för att med deras tillhjelp kunna hålla patricierna i tygeln. Slutligen under den yngre Tarquinius, hvilken uppträdde ungefär såsom en grekisk inkräktare eller s. k. tyrann, steg missnöjet till sin höjd. Ätterna funno nu medhåll hos mängden, som under denne konung ej var fri från förtryck, hvilken isynnerhet visade sig i påläggande af tunga arbeten.
