densamma. Häraf var gifvet, att dessas ställning blef bättre än plebejernas och gynnade uppkomsten af större förmögenhet.
Lefnadssättet var enkelt och födan förnämligast hämtad ur växtverlden, mest ett slags gröt eller mos af mjöl. Sederna voro i det hela taget rena, och familjelifvets helgd iakttogs noga. Uppfostran skedde i hemmet och var helt och hållet praktisk.
Den industriella verksamheten svnes hafva varit mindre betydlig. Traditionen vill dock veta, att redan Numa inrättat handtverksskrån, och uppenbart är, att tillverkning af vapen och landtmannaredskap måste hafva förekommit. Handtverkens ställning blef dock något tryckt och för svårare arbeten fick man utan tvifvel anlita Etrusker, hvilka hade vida större teknisk utbildning och färdighet än Latinerna.
Handeln idkades mest på marknader, förenade med religiösa folkfester, såsom mot slutet af konungatiden på Aventinus vid Diana-festen för Latinska förbundet, i Etrurien vid Voltumnas tempel nära Volsinii och framför allt i Feronias lund vid berget Soracte på gränsen till sabinska landet. Man köpte och sålde spanmål, efter som skörden slagit ut, samt slafvar, metaller och allt hvad till lifvets nödtorft erfordrades; synnerligen liflig var boskapshandeln. Det äldsta bytesmedlet utgjorde oxar och får (10 får på en oxe), samt koppar, hvaraf snart mynt uppkom. Handeln med utlandet var stark i Etrurien, som hade metaller, till och med silfver, att utföra. Etruskerna stodo i handelsförbindelse i öster öfver Adriatiska hafvet (Spina och Hatria) med Kerkyra samt i vester från hamnarne vid Tyrrhenska hafvet dels med Attika, dels med Karthago. Latium, som egentligen synes hafva infört varor, hade samfärdsel med Kyme och med Sicilien, äfvensom med Massilia i Gallien.
Det Grekiska alfabetet fann tidigt väg till Italien; det kom dels till Etrurien, dels till Latium. Från Etrurien spridde sig bokstafsskriften vidare ej blott åt norr och öster, utan äfven åt söder till de sabelliska stammarne. Man kan dock urskilja en äldre och en yngre period; den senare synes hafva börjat i det vestra Etrurien, hvarifrån reformen gick vidare till Umbrer och Sabeller. Dessa fingo sålunda sin bokstafsskrift endast medelbart från Grekerna, hvaremot Latinerna måste hafva erhållit sitt alfabet på en annan väg, men likaledes från de grekiska kolonierna. Skrifmaterial var trä (trätaflor) samt metall, äfven bast (liber) och blad, senare äfven läder och linne. Bokstäfverna inristades med ett spetsigt verktyg eller målades. Men skrifkonsten var ingalunda i allmänt bruk, den användes mest till affattande af fördrag och andra urkunder. Någon literatur kunde således icke uppstå. Men tidigt förekommo sånger, dels vid gästabud och måhända äfven vid
