en djupare sanning än man vid första ögonkastet skulle tro. Vi hafva här en bestämd uppgift om den förhistoriska tidens längd; 18,000 år är möjligen för mycket, men vi kunna på förhand veta, att en lång tid måste hafva förflutit innan menniskan kunde lyfta sig upp från det vilda naturtillståndet till ett civiliseradt samhälle. Och när det vidare här säges, att det var gudar som regerade, och att de derpå följande konungarne härstammade från och efterträdde gudarne, så är detta ett uttryck för att gudsmedvetandet vaknat hos menniskorna. I det vilda naturtillståndet är menniskan väsentligen egoistisk och obändig i sin egoism: hon söker blott att tillfredsställa sina behof, sina lustar och lidelser, utan någon annan inskränkning än den som fysiskt tvång pålägger henne. Hon känner ingen af de pligter som ett ordnadt samhälle pålägger medborgaren, hon kan för ett ögonblick tvingas att hörsamma den man som har större fysisk styrka än hon, men lydnaden varar blott så länge som den fysiska öfverlägsenheten. Denna vilda naturmenniska måste uppfostras till en medborgare. Här räckte fysisk kraft icke till, en annan makt var nödvändig och den kom i gudsmedvetandet. Menniskan lärde nemligen snart att känna högre väsenden, som stodo öfver menniskorna och af hvilka, allt i himmelen och på jorden berodde. Fruktan för deras vrede och önskan om deras ynnest blefvo de första sedliga bevekelsegrunderna för menniskans handlingar. Men gudarne kunde ej vara osynliga och långt borta, de måste liksom träda ned på jorden, för att deras inverkan på menniskorna kunde blifva handgripligare, mera tydlig och bestämd. Det var detta som de egyptiska statsmännen insågo, då de gjorde gudar till konungar och konungar till gudarnes söner och efterträdare i regeringen. Nu fans en sedlig makt i staten. De från konungarne utgångna lagarne och befallningarne voro gudomliga; om deras ofelbarhet kunde icke finnas en skugga af tvifvel, och menniskan måste derför underordna sig dem, underordna sin egoistiska vilja under en högre vilja. Ett sedligt samhälle hade utvecklat sig ur det vilda naturtillståndet, och en ordnad stat var nu möjlig. Denna utveckling hade i hufvudsak redan egt rum före rikets grundläggande år 3,893 f. Kr. Samtidigt dermed hade Egyptierne tillegnat sig åtskilliga kunskaper, färdigheter och konster: de hade lärt sig åkerbruk, de kunde bygga städer och hade redan gjort de första barnsliga försöken i bildhuggar-, målar- och skrifkonst.
Menes, den egyptiska monarkiens grundläggare, är ingen sagofigur; hans höga gestalt reser sig så bestämdt och tydligt i den mörka forntiden, att han måste anses som fullkomligt historisk. Han är således den äldsta personlighet som den profana historien känner.
