lydde 
, Hapis, den store Guden. Han föddes af en
jungfrulig ko, som blef hafvande af en blixt från himlen. Apis ansågs
för en välskapad afbild af Osiris själ; på de egyptiska fornlemningarna
kallas han mycket ofta 
, Ptahs andra lif. Icke blott
Apis sjelf utan äfven hans jungfruliga moder var föremål för
gudomlig dyrkan. Årligen firades fester till hans ära, i synnerhet var hans
födelsedag helig och högtidlighölls i sju dagar. Apis dyrkades öfver
hela Egypten, men hans hufvudtempel var i Memphis, der han äfven
begrofs i det så kallade Serapeum. Denna hans begrafningsplats
upptäcktes för några år sedan af den franske arkeologen Mariette vid det
nuvarande Saqqarah, som ligger på det gamla Memphis’ mark; det
består af vidsträckta och höga underjordiska hvalf, urhålkade i berget;
på hvalfvets begge sidor finnas i berget inhuggna nischer, i hvilka de
tunga Apis-sarkofagerna äro nedsatta; här äro Apis-oxarne begrafna den
ena efter den andra, i samma ordning som de lefde och dogo. Vid
sarkofagernas sida äro de offentliga Apisstelerna inmurade i
bergväggen, d. ä. stenar med hieroglyfiska inskrifter, som angifva Apis-oxarnes
födelse- och dödsdag samt lifslängd. I en sådan inskrift heter det
bland annat: »Den gode guden (d. ä. Apis) gick till himlen på det
12:te årets 8:de månads 12:te dag af konung Apries’ regering; han
föddes på det 16:de årets 2:dra månads 7:de dag under konung Necho;
denne guds sköna lif varade 17 år, 6 månader och 5 dagar.»
Den första orsaken till djurdyrkans uppkomst får man kanske
söka i hieroglyfskriften. En krokodil 
hette på egyptiska
Sebek; nu hette äfven en af de egyptiske gudarne Sebek, och man
använde derföre bilden af en krokodil för att skrifva guden Sebeks
namn; ett lejon 
hette bland annat också Pacht, hvarföre
bilden af ett lejon begagnades för att skrifva gudinnan Pachts namn.
Då åtskilliga djurbilder på detta sätt kommo att stå i stället för
gudars namn, sammansmälte dessa djur och gudar till ett begrepp, så
att likasom å ena sidan gudar tänktes under gestalten af djur,
förvandlades å andra sidan djur till gudar. Härtill bidrog också utan
tvifvel den iakttagelsen, att vissa djur i hög grad hade de egenskaper
och företräden, som man tillagt vissa gudomligheter, och derföre
brukades dessa djur som symboler för gudarne. Således berättar
Plutarchos, att Egyptierna egentligen icke trodde, att hunden eller schakalen
verkligen vore guden Anubis, utan jemförde detta djurs
påpasslighet, outtröttlighet och förstånd med Anubis, den klokaste bland
gudarne, som ansågs vaka för gudarne liksom hunden för menniskan.
Då nu schakalen brukades som symbol för Anubis, måste det för en
