kan tvifla, som flere af dem efterlemnat minnesmärken, bevarade till våra dagar och bärande deras namn.
Elam (Grekernas Elymais och Susiana, efter hufvudstaden Susan) kallades landet öster om Tigris till de mediska bergen; i norr sträckte det sig till dess biflod Dijaleh, i söder till Persiska viken. Från denna folkrika trakt utgingo eröfrare, som, efter bibelns utsago, styrkt af funna inskrifter, redan på Abrahams tid framträngde ända till Syrien.
Men hufvudsätet för den äldsta semitiska odlingen var på andra sidan om Tigris i det egentliga »flodernas land». Här byggde Kaldeerna sina många städer, hvilkas grushögar, ännu blott till en del undersökta, gifva en föreställning om deras forntida storlek. Längst i söder, på Euphrats högra strand, vid den nuvarande Arabbyn Mugheir, låg Ur (bibelns Ur-Kasdim = Kaldeernas stad), som kanske var en sjöhamn. Nordöst derom, till venster om Euphrat, låg kilskrifternas Arku, bibelns Erech (nu Warka). Rätt i norr inne i landet stod Nipur (Niffer), och ytterst i nordvest, vid Euphrats högra brädd, »de heliga skrifternas stad», Sipar (Sippara efter Grekernas uttal, Sepharvaim efter Hebreernas). Den mest frejdade af alla var dock Babel (Babilu), som genomflöts af Euphrat något nedanför Sipar. Det semitiska namnet förvrängdes till Babylon af Grekerna, hvilka också kallade hela landskapet Babylonien. Det var »Els port», den högste gudens helgedom, och långt ned i tiden var det österlandets heliga stad, liksom Rom under medeltiden var vesterlandets. I granskapet deraf till söder låg Barzipa (Borsippa) med det fornåldriga templet, som länge stod halffärdigt (»Babels torn»), till dess det fullbordades af Nebukadnesar.
Kaldeernas land var för det mesta splittradt i småriken, men tidtals hade den ena eller andra staden öfvervigt öfver de andra. I början synes tyngdpunkten hafva legat i söder. Konung Uruk (sannolikt före 2,500 f. Kr.), hvars sigill återgifves i vignetten, kallar sig »konung af Ur och Nipur» och byggde tempel i Erech, men nämner ej Babel såsom lydande under sitt välde. Men omkring 1700 kallar sig Hammurabi »konung af Babel, konung af Sumir och Akkad», tvenne kaldeiska landskap, och förmäler, att han låtit gräfva en kanal för att vattna landet och derinvid rest ett fäste med torn, »så höga som berg». Efter honom komma talrika namn i konungalängderna och annalerna, åtskilligt förtäljes om lyckliga och olyckliga krig med grannstaterna, men först med Nebukadnesar blef Babel en verldsmakt.
