allt annat, som hör till menniskolifvets nödtorft och förkofran. Vidare dyrkades Hia, »flodernas gud», och Bin, »som åskade midt i himlen» och »i sin hand har ett brinnande svärd». En märklig skepnad var fiskguden Dakan (i bibeln Dagon), som troligen var ett motstycke till Hia, men till skilnad från honom betecknade vattnets välgörande kraft. (Bild 32, sid. 73).
Efter desse elementens andar kommo de gudar, hvilka rådde öfver de särskilda himlakropparne och till sitt väsen ej skarpt skildes från dessa. Samas var solens gud och »dagens herre», Sin med de »hvitskimrande hornen» var månens. Främst bland planeternas herrar stod Adar eller Adar-malik (Adrammelech), Saturnus, som afbildades i skepnad af en vingad menniskohöfdad tjur. Han var grym och vred, han troddes vara afvog mot lefvande varelsers födelse, hvarför han måste blidkas med menniskooffer, och i synnerhet brändes späda barn till hans ära. Nabu, bibelns Nebo, eller Merkurius, var »höfding öfver himlens och jordens härskaror». Han tänktes mindre sträng än Adar; hans namn betyder »den uppenbarande» och liknar det ord som i hebreiskan betecknar profet. Å konung Uruks sigill (bild 31, sid. 67) förekommer han sittande på en tron, under det konungen med sin drottning och son (såsom det tyckes) nalkas honom i bön. Dessutom har man från en senare tid i behåll en fullständig stod af denne gud (bild 33). Nergal, planeten Mars’ gudom, var en af dem som gladdes åt förstörelse, och såsom »stridens herre» höll han sin skyddande hand öfver krigiske konungar. Derför uppstäldes jemte Adars tjurar såsom hans sinnebilder de vingade lejonen med
