så påfallande. Sisit från staden Surripak slapp, liksom Enoch, döden till lön för sin fromhet. Hur detta tillgick, förtäljde han för en ålderstigen konung, som sökte honom i uppsåt att få veta det eviga lifvets hemlighet. »Jag skall uppenbara dig den dolda sanningen och visa dig gudarnes visdom. Staden Surripak, som du har befäst, fans i forntiden, och gudarne bodde der. Ett oväder kom. Nattetid förkunnade Anu och Bel och Adar sin vilja, och jag hörde guden Hia tala till mig: »Man från Surripak, Ubaratutus son, bygg dig ett stort skepp. Jag vill förgöra synderna och allt lefvande. När floden kommer, som jag skall låta komma, då skall du stiga i skeppet och vända skeppsdörren; i dess midt skall du lägga ditt korn, ditt bohag och dina egodelar, ditt guld och silfver; der skall du hafva dina trälar och dina trälars hustrur, härens söner, ängarnas tama djur och markernas vilda djur.»» Sisit lydde gudens bud, gaf skeppet den längd och bredd, som han hade föreskrifvit, verkstälde byggnaden med största omsorg för öfrigt, samlade allt hvad han egde och steg ombord, »förtroende skeppet åt lotsens hand». »En våldsam storm väcktes om morgonen och gick öfver hela himlen. Bin åskade midt i himlen, och Nebo gick fram, och gudarne gingo öfver berg och slätter, och härjaren Nergal vrok omkull, och andarne sände förderf; i sitt ljus sopade de jorden. Bins vattuflod växte till himlen, och den ljusa jorden vardt till öken, och vattufloden sopade jorden, och allt kött förgicks, och stormen nådde till himlen. Broder såg icke broder. I himlen räddes gudarne för ovädret och sökte skygd; de stego upp till Anus himmel och hukade sig ned som hundar, de der gömma sina svansar. Och Istar talade, den yppersta bland gudinnor, och sade: »Verlden har vändt sig till synd, och jag har sagt dem olyckan förut, förkunnat, att det skulle gå mitt folk illa. Men jag har låtit menniskorna födas och vill icke, att de skola fylla hafvet som fiskarnes yngel.» Och gudarne gräto med henne och suto i suckan å sina säten; men deras läppar öppnades ej, af sorg öfver olyckan, som hade kommit. Sex dagar och sex nätter gingo; åskan och stormen och ovädret härjade. På den sjunde dagen stillades stormen, och ovädret, som hade förderfvat liksom ett jordskalf, vardt mindre. Vattnet minskades. Jag seglade genom hafvet. Alla missgerningsmän, alla menniskornas barn, som hade vändt sig till synd, deras lik flöto som vass på vattnet. Jag lät upp fönstret, och ljuset kom in till mig, och jag satte mig lugn, ty jag var trygg i min boning. Jag seglade öfver vattnet till hafvets gräns, och skeppet blef ståndande på det berget Nizir; deröfver kunde det icke komma. Sex dagar stod det der. På den sjunde dagen lät jag flyga en dufva ut, och hon flög bort och sökte, men fann intet,
