mankön, valda ur de ädlaste slägterna. Aschera eller Baaltis och
Astarte, som tillika var månens gudinna, motsvarade Bilit och Istar
och firades på samma sätt. Till Astartes, den spjutsvingande
krigsgudinnans ära brändes unga flickor, och i allmänhet tyckes hos
Kanaaniterna gudstjensten hafva varit ännu blodigare än hos de öfrige
Semiterna. Vilda utsväfningar saknades ej heller vid de stora
högtiderna, då presterna kringburo gudabilderna eller de heliga tabernaklen
till folkets uppbyggelse. För öfrigt offrades äfven på höga berg, der
heliga stenar restes till gudarnes ära.
Hetheernas välde störtades genom stora folkrörelser i sjelfva Kanaan. Sannolikt i följd af Hyksos’ fördrifvande ur Egypten, invandrade från detta lands norra kust de tappre Philisteerna och undanträngde de högre bildade fränderna från trakten vid Medelhafvets sydöstra hörn, hvilken efter dem hos Grekerna hette Palestina. Här grundlade de en förbundsstat, bestående af de fem städerna Askalon, Asdod, Gaza, Gath och Ekron, hvilkas konungar samfäldt ledde den välrustade hären och samfäldt efter segern offrade i Dagons, fiskgudens, helgedom. Sålunda försvagade undanträngdes Hetheerna af Amoreerna, hvilka, sedan de slagit Moabiterna, inbröto öfver Jordan och togo nästan hela Kanaan till Philisteernas och Sidoniernas gränser i besittning (omkr. 1300 f. Kr.). De Hetheer, som icke ville qvarstanna under hemlandets nye herrar, drogo mot norr till Aram, der de stiftade andra riken, hvilkas konungar sedermera med framgång kämpade mot Egyptierna och länge motstodo Assyriernas anfall. Men Amoreernas makt blef kortlifvad af brist på inbördes sammanhållning. De amoreiske småkonungarne dukade i sin ordning, den ene efter den andre, under för ett kraftigt och begåfvadt folk, som skulle lemna djupare spår i historien.
7. Israeliterna.
Från Ur i Sinear drog Abraham ut och vardt en fader för många folk. Hans namn sammanbinder Ismaeliternas, Dedaniternas, Midianiternas med fleres ättelängder, och från den yngsta grenen utgingo Jakobs eller Israels barn, närmast i slägt med Edomiterna och Amalekiterna. Genom ärftlig ovilja skilde från sina fränder, mottogo de tacksamt Pharaonernas mäktiga skydd. Öfverheten behöfde ej frukta, att de skulle svekfullt inlåta sig med landets fiender, som ju äfven voro deras egne. Såsom en fåtalig flock af hjelpsökande fingo
