Egyptiernn förstodo att bygga sjögående skepp, ehuru de aldrig tyckas hafva egnat sig med större ifver åt hafvets idrotter. Men i det trettonde århundradet f. Kr. började den märkvärdiga rörelse, som gjorde Phenicierna till verldens äldsta sjömakt. Cypern var det närmaste målet för de kanaanitiske utflyttarne. I dess hebreiska namn Chittim har man trott sig spåra en likhet med Hetheernas. Talrika fornlemningar vittna om öns semitiska befolkning, som här fann både till åkerbruk tjenlig mark och berg med god tillgång å kopparmalm. Phenicierna voro tidigt mästare i bergsbruk och metallarbeten, men råämnena måste de hemta långväga ifrån, emedan Libanons grufvor voro föga gifvande. Från Cypern utsträckte de sina färder till Rhodos och Kreta, som blef utgångspunkten för deras herravälde öfver de grekiska öarna. Hellenerna voro vid denna tid i bildning djupt underlägsne de österländske främlingarne och förmådde knappast uträtta mer emot dem än sedermera Amerikas Indianer emot Europeerna. Men Pheniciernas planer gingo i allmänhet icke ut på vidsträckta eröfringar. De inskränkte sig till att anlägga handelsfaktorier och omgifva dem med befästningar till trygghet mot oväntade öfverfall. Sådana platser hade de t. ex. på Thera, Samothrake, Thasos, der ännu långt senare sågos spår af deras arbeten i öns guldgrufvor. Guld och koppar funno de äfven på det thraciska fastlandet midt emot. Öfverallt drefvo de tillika en indrägtig byteshandel med infödingarne, som nyfikne skockade sig vid stranden, när ett pheniciskt skepp anlände, och de sluge krämarne framlade sina pråliga varor för att fresta de köplystne. De sidoniske vapensmedernas och guldarbetarnes verk, som ofta lofordas i de homeriska sångerna, voro de kostligaste klenoderna i höfdingarnes skattkamrar, och för tarfliga småsaker aflät folket den grekiska boskapsskötselns alster, som betingade höga pris på den asiatiska marknaden. Phenicier voro alltid till hands att köpa de fångar, som gjordes i de oupphörliga fejderna, men de nyttjade äfven andra utvägar att få sina fartyg fullastade med trälar. De voro illa kände såsom menniskoröfvare. Liksom profeten Joel klagar, att de »sålde Juda barn och Jerusalems barn till de Greker», så vet ock Homeros att förtälja om en grekisk konungason, som i späd ålder jemte sin sköterska lockades ombord af pheniciske sjöfarare och såldes till träl å en aflägsen ö.
Men en annan vara fans, som nästan ännu ifrigare eftersöktes. Af purpursnäckans saft bereddes ett färgämne, som gaf mångdubbelt värde åt de sidoniska ylleväfnaderna. Den inhemska tillgången förslog ej att fylla det växande behofvet. Deremot förekom det dyrbara djuret ymnigt vid de peloponnesiska kusterna. Kythera, strax söder om den farliga udden Malea, blef ett vigtigt hviloställe för de fartyg, som utsändes till purpurfångst vid den lakoniska viken.
