lie». Den svåra hemsökelsen vände likväl folkets hjertan å nyo till Jehova, hvilkens dyrkan kraftigt upprätthölls af den kloke Samuel, Elis efterträdare. Philisteerna återsände den tagna helgedomen, skrämde af de olycksbådande järtecken, som timade i deras land, så länge arken stod i Dagons tempel i Asdod. Men det dröjde länge, innan Israel kunde förnimma, att gudomens vrede blidkades. Från öster inbröt Ammoniternas konung, belägrade Gileads städer och förklarade, att han först då ville mottaga den erbjudna hyllningen, när hvarje man läte utstinga sitt högra öga.
I dessa bittra dagar satt i Benjamins land en rik bonde, Saul, Kis’ son, å sin ärfda gård vid Gibea, sjelf i sina bästa år, »hufvudet högre än allt folket», och omgifven af fyra kraftfulle söner. Medan han gick bakom plogen å marken, kom budskapet om Gileaditernas trångmål och fiendens öfvermod. Vredgad nedhögg han sina oxar och sände styckena till alla landsändar med helsning, att detsamma skulle vederfaras hvars mans boskap, den der ej följde uppbådet. Folket gick man ur huse, Saul vann en lysande seger öfver Ammoniterna. Så drog hären till offerstället vid Gilgal och korade Saul till konung inför Jehova (omkr. 1050 f. Kr.).
Philisteerna ämnade icke i godo tillstädja Israeliterna att fullborda rikets samling. De utrustade en stark här och gingo Saul till mötes, men måste med stor förlust vika tillbaka. Men kriget förnyades allt jemt. »Det var ett hårdt örlig emot de Philisteer, så länge Saul lefde. Och hvar Saul såg en duglig och stridsam man, den tog han till sig.» Understödd af sina höfvitsmän, sin äldste son Jonathan, sin frände Abner och sin måg David, Isai son af Juda stam, värjde han sitt rike med kraft emot alla dess fiender, emot Edomiter, Amalekiter och Moabiter, emot Ammoniter och Arameer, »och hvart han vände sig, gick han af med seger». Älskad af sina undersåtar, behöfde han ej blända hopens ögon med ovan prakt, utan förde i sina ypperste kämpars sällskap, när något lugn unnades honom, ett enkelt lefnadssätt på sin fädernegård. Men nya olyckor stundade. David beskyldes för stämplingar med det missnöjda presterskapet, hvars inflytande minskades under den nya styrelsen. Saul höll en sträng räfst med de sammansvurne, men David lyckades fly till Philisteernes konung Achis i Gath. Denne tordes icke genast sätta lit till öfverlöparen, som likaledes tiggde hjelp af Moabs och Ammons konungar. Till slut nödgades han lifnära sig som stigman i Judas bergland och samlade omkring sig ett litet, men oförväget följe af »allehanda män, som i nöd, i gäld och i bedröfvadt hjerta voro». Förgäfves sökte han dock egga sin stam till uppror emot rikets konung. Å nyo fördrefs han af Saul,
