härflyglar, der på andra sidan om Ethiopiens elfvar, hvilket budskap sänder till hafs och i rörskepp öfver vattnet! Går å stad, I snare budskap, till det högväxta och brunglänsande folket, till det fruktansvärda folket der längre bort, till det starka och nedertrampande folket, hvars land strömmar sönderskära! Alle I jordkretsens innebyggare, och I som bon på jorden, skolen se, huru man reser upp baner på bergen, och höra, huru man stöter i basunen.»
Sabakos här var dock vida olik den som fordom Ramses förde mot Asien, och motståndarne egde den yppersta krigiska utbildning, som verlden hittills hade skådat. Minnesmärkenas bilder visa, att i detta afseende ständiga framsteg gjordes från den tid, då Assyrerna först framträdde, ända till rikets senaste konungar. Emedan de för det mesta hade att kämpa mot fiender, som i sin svaghet sökte skydd bakom sina städers murar, var i synnerhet belägringskonsten högt utvecklad. Sedan förskansningar blifvit uppkastade, för att afstänga tillförseln och hindra utfall, fyldes grafvarne, och man sökte åstadkomma en öppning i murarne, dels genom att hugga loss stenarne med hackor, hvilket arbete utfördes under flyttbara tak af starkt flätverk, dels genom att angripa med väldiga murbräckor, hvilka vanligen nedrullades på hjul från särskildt uppförda jordkullar och ofta voro försedda med höga torn, fylda med bågskyttar (bild. 42, sid. 125). Äfven gräfdes gångar under jorden, och kastmaskiner nyttjades, hvarmed stora stenblock vräktes emot fästningen. Hade försöket lyckats, uppfördes stormstegar, medan skyttarne, helst från en närbelägen skog, oroade försvararne. Konstnärerna älska att framställa just det ögonblick af striden då belägrarne, fullt visse om framgång, klättra uppför tinnarne, och de belägrades qvinnor i sin ångest utsträcka händerna för att, oftast förgäfves, bedja om förbarmande (bild. 37, sid. 105). Men äfven på öppna fältet voro Assyrerna lika fruktansvärde. I början låg krigshärens styrka, såsom hos de flesta andra forntida folk, i rikedomen å stridsvagnar, vanligen dragna af tvenne hästar och körda af en väpnare, som stod vid kämpens sida. Denne besköt fienden med pilar, hemtade ur koger, som hängde utanpå vagnen. Någon gång voro tre, till och med fyra stridande i samma åkdon. Sedermera förbehöllos dessa vagnar åt konungen eller andre höfdingar, och det öfriga manskapet var till häst. På Assurnasirpals bilder rida lättklädde skyttar å osadlade gångare, som hållas af en medföljande stalldräng, under det att de förre afskjuta sina pilar. Under Sargons och Sanheribs tid deremot är sadelns bruk allmänt, ryttarne behöfva ej främmande hjelp för att hålla sig qvar på hästryggen, och de äro till en del väpnade med långa lansar och klädde i åtsittande
