hindrade honom nu att i snabba dagsresor tåga mot Jerusalem, genom det som fordom var Ephraims blomstrande land, genom Benjamins leende och minnesrika bygder? »Han kommer till Ajath, han drager igenom Migron; i Michmas lemnar han sin tross. De draga igenom passet; i Geba tillbringa de natten; Rama förskräckes; Gibea Sauls flyr. Du dotter Gallim, ropa högt! Se till, du Laisa, du arma Anathoth! Madmena viker undan; de borgare i Gebim löpa sin kos. Ännu en dag i Nob till att rasta, så skall han svinga sin hand mot dottren Zions berg, mot Jerusalems höjd.» »Men si», ropar Jesaja till sin konung och sitt folk, som väpnade, men i bäfvan speja från Zions tinnar, »Herren Jehova Zebaoth skall afhugga qvistarne med makt, och de högväxte varda fälde, så att de höge skola förnedrade varda. Och den tjocka skogen skall med jern omhuggen varda, och Libanon skall falla genom den Väldige.»
Assyrerna kommo dock icke från det håll de väntades. Innan Taharka hunne anlända, var det oundgängligt att bryta Philisteernas motstånd, så att den ethiopiska hären, om han framträngde i slättlandet vid kusten, ej finge stöd i deras fästningar. Dessa voro också lättare att taga än Jerusalem, dit endast smala bergstigar ledde, dubbelt vådliga för en stor här, om Philisteerna okufvade hotade från sidorna. Möjligen sluppe man att till en brådstörtad stormning på Zion nyttja Assurs vapen, som aldrig borde svingas utan att krossa; kanske vore det onödigt att genom en lång och tvifvelsam belägring blottställa Assurs nyss så kraftigt häfdade namn, må hända kunde Hiskia skrämmas, om han först såge sina vänner falla. Och Philisteerna föllo liksom Sidonierna. Zidka af Askalon miste land och rike, alla hans borgar vunnos, den ena efter den andra, Ekron måste gifva sig, och dess höfdingar näpstes för sin vanvördnad mot Assurs lydfurste, medan folket fick röna ett sällspordt undseende af den brådskande storkonungen. Långt i söder satte Sanherib sitt kungliga läger framför Lachis, vid Philisteernas och Judas råmärken bidande Taharka från ökensidan och stängande hans väg, så väl norrut efter hafsstranden till Tyrus och Sidon, som åt nordöst öfver bergen till det hårdnackade Jerusalem (bild 43, sid. 128).
Taharka töfvade. Hade han åtrat sig, ärnade han följa Sabakos föredöme och låta sina syriske vänner kläda skott för Egypten i åratal, till dess han funne sig nödgad att yrvaken rusa upp ur sin dvala, för att med bara händer släcka branden, som ginge hans egna husknutar för nära? Kunde väl Jerusalem på sina nakna klippor hålla sig lika länge mot konungen af Assur sjelf som för tjugu år sedan Tyrus, visserligen vaktadt af fiendeskepp, dessa dock bemannade med
