Cyaxares hade emellertid ej tappat modet. Den förstörda mediska hären återupprättades, och en ny härordning antogs. Bågskyttar, spjutbärare och ryttare, som förut, blandade om hvarandra, hade kämpat i stora oordnade hopar, skildes nu åt och indelades i smärre, mer rörliga afdelningar. Med sin sålunda nybildade här ryckte Cyaxares åter ut mot Skytherna, hvilka, endast tänkande på rof och plundring, framtågade i spridda flockar, som den ena efter den andra nu dukade under för Medernas förändrade stridssätt. En stor del af Skytherna dödades, de öfrige flydde tillbaka till Europa eller trädde i segrarens tjenst.
Några bland dessa skythiska tjenare vunno i så hög grad Cyaxares’ ynnest, att han till och med öfverlemnade mediska gossar i deras vård, för att af dem undervisas i bågskjutning och dylikt. Deras egentliga åliggande var eljest att förse konungens kök med villebråd. Men en gång hände sig, att de kommo tomhändta hem från jagten. Då lät Cyaxares, som hade ett häftigt lynne, hårdt straffa dem. För att hämnas beslöto nu Skytherna att taga en af sina unga mediska lärjungar af daga och tillreda honom på samma sätt som de brukade tillreda sitt villebråd, samt sedan låta framsätta honom på konungens bord. Så skedde ock: Cyaxares och hans gäster åto af gossens kött; men Skytherna flydde, efter fullbordad gerning, till Alyattes, Lydernas konung. Då denne vägrade att utlemna brottslingarne, uppstod ett långvarigt, ytterst blodigt krig, ty Lyderna voro på denna tid det mäktigaste bland Mindre Asiens många folk. I fem års tid fortsatte de kriget med lika fördel å ömse sidor, tills under en drabbning på sjette året det hände sig, att vid slagets början »dagen plötsligen blef förvandlad till natt» (610 f. Kr.). Denna solförmörkelse, som i forntiden var särdeles ryktbar, emedan Milesiern Thales, en af Greklands sju vise, påstods hafva förutsagt den, förmådde Lyderna och Mederna att sluta upp med striden och vända sina tankar till fred. Nabopolassar från Babylon och en cilicisk furste uppträdde som fredsmäklare. Halys bestämdes till gräns mellan de båda rikena, och Alyattes gaf sin dotter Aryenis till gemål åt Astyages, Cyaxares’ son. Samtidigt gifte sig äfven Nabopolassars son, den sedan så mäktige Nebukadnesar, med Cyaxares’ dotter Amytis. Huru sedermera Cyaxares och Nabopolassar i förening anföllo och, efter Ninives förstöring, delade det assyriska riket, har i det föregående (sid. 163 o. 164) blifvit skildradt.
Vid sin död (593 f. Kr.) kunde således Cyaxares, som äfven hunnit eröfra Armenien och underkufva de i mellersta och östra Iran boende folken, åt sin son Astyages lemna ett rike, som sträckte sig från Tigris och Halys i vester till Irans östra gränser, och hvars
