Det må likväl anmärkas, att de kyklopiska murarne hvarken tjenade till att innesluta en gud ej heller att bevara en konungs mumie, såsom de storartade minnesvårdar, hvilka på Nilens stränder hade presters och konungars fåfänga att tacka för sin tillkomst. De voro byggnader, som tillhörde folket i sin helhet. Dessa ruiner säga oss, att Grekland redan i den aflägsnaste forntid begynte detta stadslif, som har skapat dess storhet. Dess första invånare lade grunden till de städer, i hvilka verldens civilisation sedermera arbetat sig fram.
3. Äoler och Achäer.
Då man frågade Grekerna, hvarifrån de härstammade, var deras svar mycket enkelt. Promethevs, sade de, var son af jorden och fader till Devkalion. Den senare regerade öfver Thessalien, då Zevs förbittrad öfver menniskornas brott skickade en öfversvämning, hvilken tillintetgjorde hela befolkningen. Devkalion jemte sin hustru Pyrrha var den ende, som räddade sig på ett skepp, hvilket han enligt Promethevs’ råd hade byggt. Efter 9 dagars förlopp stannade denna farkost på spetsen af Parnassos. Då vattnet dragit sig tillbaka rådfrågade Devkalion och Pyrrha Themis’ orakel, som befalde dem att kasta bakom sig mormoderns ben. Devkalion begrep oraklets mening: de hopsamlade stenarna på jorden och kastade dem öfver sina skuldror. De, som Pyrrha kastade, förvandlades till qvinnor, de, som Devkalion kastade, blefvo män, och Grekland fick åter en befolkning. Denne Devkalion var det helleniska folkets stamfader, ty han hade sonen Hellen, hvilken födde Doros, som tog mellersta Grekland i besittning; Äolos, som fick Thessalien och Xuthos, fader till Ion och Achäos, som fick Peloponnesos.
De nya stammar, hvilkas område blef det pelasgiska Grekland, voro lifvade af friare, mer heroiska tänkesätt, medgåfvo gudarne mindre rättigheter, förlänade menniskan större. Det är sålunda med full rättvisa, som Hellenerna göra Devkalion till stamfader för sitt folk; ty han var son till den Titan, som hade röfvat elden från himmelen för att gifva den åt menniskorna och för att genom uppfinningen af konsterna upphöja ett förnedradt slägte till medtäflare med gudarne. Zevs straffar också Promethevs, fastkedjar honom vid Kaukasus och låter en örn oupphörligt sönderslita hans lefver. Men den besegrade Titanen hoppas ännu och förutsäger seger. »Zevs» säger han, »skall falla från himmelens gamla tron, nedstörtad af en okuflig jätte, som
