och som fördunklade rättsbegreppet genom att lagliggöra det orätta med exempel från dem, hvilka borde hafva varit en personifikation af det goda. Man måste gå ännu längre och uti densamma se en verksam orsak till det sedliga förfall, hvilket under senare tider på ett så bedröfligt sätt utvecklade sig.
Andra tidehvarfvet.
Från Heraklidernas invandring på Peloponnesos till de
persiska krigen.
1. Sparta och Lykurgos.
De Dorer, som tagit Lakonien i besittning, tilläto de infödde Lakonierna blifva qvar i landet, men gjorde dem till sina undersåtar. Några af dessa folkstammar försökte att afskudda sig det dem pålagda oket, men besegrades och bragtes till träldom samt benämndes Heloter[1].
Dorerna, som voro föga talrika och omgifna af fiender, förenade sig uti hufvudstaden Lakedämon eller Sparta; deraf deras namn Spartaner eller Spartianer. Då de ständigt behöfde vara på sin vakt emot de ursprunglige invånarne, nödgades de gifva sig en militärisk organisation och ständigt hafva vapen i hand liksom en krigshär, hvilken uppslagit sitt läger i ett fiendtligt land. Detta förhållande gaf anledning till Spartas egendomliga lagar, hvilka ingalunda uppfunnos af Lykurgos; han fann dem grundade i sitt folks ställning och seder och nöjde sig med att ordna och närmare bestämma desamma.
Angående såväl Lykurgos sjelf som hans lagar råder för öfrigt mycken ovisshet, hvilken den nyare forskningen ej kan anse sig hafva skingrat. Det följande är derföre mer att anse såsom tradition än såsom historia; detta gäller öfver hufvud om de flesta händelser, hvilka inträffat före persiska krigen. Man anser emellertid temligen allmänt, att Lykurgos föddes under det 10:de århundradet före vår tidräkning, och
- ↑ Så lyder den vanligaste berättelsen härom. Somliga härleda ordet Heloter eller Heiloter från staden Helos, hvilken likväl ej intogs förrän efter Lykurgos; andra af grekiska ordet heliotes, fångar.
