tillbaka till bergfästningen Eira, hvarest han försvarade sig i elfva år. Ofta gjorde han till och med lyckliga utfall och utbredde fasa och förskräckelse ända till hjertat af Lakonien.
Slutligen lyckades Spartanerna, gynnade af åska och regn, nattetid intränga i staden, utan att blifva observerade. De första, som märkte dem, voro Aristomenes och siaren Theoklos. På deras rop framskyndade Messenierna från alla håll, qvinnorna stego upp på husen, hvarifrån de nedkastade tegel på Spartanerna. Under tre dagar kämpade man om hvarenda fots bredd jord; men Spartanerna hade antalet för sig. Då det ej vidare fans något hopp, inkastade sig Theoklos midt ibland fienderna och omkom stridande. Aristomenes åter gjorde tecken till Spartanerna, att han ville draga sig tillbaka till Arkadien med de sina, Man vågade ej drifva denna lilla skara af hjeltemodiga män till det yttersta. Aristomenes gaf plats åt gubbarne, qvinnorna och barnen i midten af sin trupp och uttågade sålunda från Eira (668 f. Kr).
Messenierna blefvo likstälda med Heloterna, men invånarne i Pylos och Methone inskeppade sig på sina fartyg och begåfvo sig till Eleerna i Kyllene. Derefter föreslogo de sina landsmän i Arkadien att förena sig med dem, för att söka sig en bostad i främmande land, samt bådo Aristomenes att blifva deras anförare. Hjelten svarade, att han, så länge han hade qvar en gnista af lif, skulle föra krig mot Spartanerna, och att han var öfvertygad om, att han ännu skulle kunna tillfoga dem mycket ondt. Men han gaf dem till anförare sina söner, Gorgos och Mantiklos, under hvilkas befäl de seglade till Rhegion, dit flere Messenier redan efter första kriget begifvit sig. Två århundraden senare bemägtigade sig Anaxilaos, en Messenier, som blifvit tyrann i Rhegion, Zankle, dit han förflyttade de landsflyktiges afkomlingar, hvilka till minne af sina fäders land gåfvo denna stad namnet Messene. Detta ärorika namn finnes ännu i behåll i det nuvarande Messina.
Aristomenes befann sig en tid derefter i Delphi, då en konung från ön Rhodos kom dit, för att rådfråga oraklet angående val af gemål. Då Pythia svarat, att han borde äkta dottern till den tappraste bland Grekerna, ansåg han, att det ej fans någon i Grekland, som kunde jemföras med Aristomenes, och begärde hans dotter till maka. Aristomenes följde henne till Rhodos, men glömde ej sitt hat till Sparta, utan rufvade ständigt öfver nya hämndplaner, tills döden satte en gräns för hans verksamma lif. Hans folk var, liksom han, troget minnet af sitt förlorade fädernesland och försonade sig aldrig med dem, hvilka på ett orättvist sätt beröfvat dem friheten. Alla Spartas fiender, Athen
