alla möjliga former. »Allt uppkommer deraf, och allting återvänder dit», sade han. Ungefär femtio år senare kom Anaximenes från Miletos till den slutsatsen, att luften var alltings gemensamma lifskälla, och Herakleitos från Ephesos ansåg denna utgöras af elden. Småningom förde likväl dessa filosofiska forskningar till kännedomen om ett högsta väsen, hvilket, skildt från den synliga verlden, förlänar henne rörelse, form och ordning. Nästan samtidigt med den joniska filosofien uppkommo i Italien två andra filosofiska skolor, den eleatiska, stiftad af Xenophanes från Kolophon, och den ännu berömdare pythagoreiska, hvilken bär den ryktbare Pythagoras’ namn.
Pythagoras, född på Samos omkr. år 580, utvandrade till Italien, som det berättas af hat till tyrannen Polykrates, och bosatte sig i Kroton. Han hade rest mycket och besökt såväl Egypten som Babylon. Det är kanhända derifrån, han medförde den kärlek för de matematiska vetenskaperna, hvilken utmärker hans skola. Man tillägger honom flere upptäckter inom geometrien, astronomien och musiken; men hans läror om talen och om själavandringen hafva i synnerhet gjort honom ryktbar.
För att gifva sina filosofiska satser anseende och spridning, åstadkom Pythagoras en ryktbar inrättning, ett slags orden, inom hvilken stränga förberedelser gjorde lärjungarne skicklige att mottaga mästarens religiösa, filosofiska och politiska läror. Med tillhjelp af detta halft presterliga, halft politiska brödraskap ville Pythagoras göra visheten och dygden herskande såväl uti staten som hos den enskilde. Hänförelsen och den stränga lydnaden hos hans lärjungar förvärfvade honom snart uti Kroton, Lokri, Kaulonia, Tarent och Metapontion ett anseende, som tillät honom att utföra en sedlig och politisk revolution uti dessa städer. Men de aristokratiska grundsatser, hans politiska läror innehöllo, blefvo alltmer utpreglade; hans anhängare togo magten i besittning och visade sig troligen, liksom hvarje segerrikt parti, alltför litet fördragsamme. En dag, då Pythagoreerna i Kroton, hvilka innehade styrelsen, efter en seger öfver Sybaris ville förbehålla sig hela bytet, bröt oviljan lös. Pythagoreerna blefvo skingrade, och många af dem omkommo (505); likväl fortlefde deras läror, och den döende hedendomen sammanband dem med Platons, för att bekämpa kristendomen. Pythagoras sjelf synes hafva dött i Metapontion någon tid efter upplösningen af hans skola. Han betraktades till och med af sina samtida såsom ett nästan öfvernaturligt väsen, som stod i förbindelse med gudarne. De berättelser, som angående honom uppkommo, tillväxte under hvarje mansålder genom nya underbara tillägg, liksom helgonlegenderna under medeltiden. Man berättade, att han
