Sida:Illustrerad Verldshistoria band I 321.jpg

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
321
THEMISTOKLES OCH ARISTIDES.

att lysa vid de olympiska spelen, så var det för det uppseende, segervinnarne väckte. Han ville, att Athen skulle tro, att hans namn var i hvars mans mun. Också förde han till sitt hus främmande konstnärer och utmärkta personer, som besökte staden. Hans fader sökte att draga honom från offentliga angelägenheter. En dag visade han honom gamla krossade fartyg, som fingo ligga och ruttna på redden, sägande: »så behandlar folket sina styresmän, hvilkas tjenster det snart glömmer.» Men Themistokles lyssnade ej till dessa råd. Han studerade vältaligheten, väl vetande, att densamma uti en republik är ett fruktansvärdt vapen. Hans oerhörda minne tillät honom att komma ihåg alla medborgares namn, och för att vinna deras förtroende åtog han sig deras rättegångar och bilade deras tvister. Han hade sålunda så småningom skaffat sig ett stort anseende, då persiska kriget utbröt och tillintetgjorde alla hans beräkningar. För att kunna göra Perserna motstånd, fordrades det en härförare, ej en talare. Miltiades skördade hela hedern af det första kriget. Themistokles tillfrågad, hvarföre han, dyster, upprörd och tankfull, flydde sina vänner, svarade, att Miltiades’ segertecken hindrade honom att sofva. Men snart gick han sjelf att uppresa sig sådana.

Han hade redan kämpat vid Marathon vid sidan af Aristides, som skulle bli hans medtäflare. Aristides utmärkte sig tidigt genom en sträng redbarhet och förvärfvade, utan att söka det, genom sin dygd det inflytande, som Themistokles hade haft så mycken möda att vinna genom sin tjenstaktighet. Vid Miltiades’ död voro desse män de förnämste i staten, men deras planer voro olika, liksom deras karakterer. Themistokles sökte företrädesvis ett stöd i folket; Aristides eftersträfvade mera de högre klassernas ynnest. Den ene var allsmägtig i folkförsamlingen, den andre vid domstolarne. Ingen vågade bestrida Themistokles’ insigter, men man visste, att han hade föga betänkligheter, äfven om framgången var beroende af en orättvisa. Aristides’ rättvisa hade deremot blifvit ett ordspråk. Han skulle hafva velat bevara författningen orubbad och motsätta sig demokratiens framsteg, hvilka gynnades af Themistokles. Deraf oupphörliga strider, hvilka genom den fullkomliga olikheten i karakteren fingo förökad styrka och oupphörligt oroade Athens lugn. Athen skall icke blifva lugnt, sade Aristides, förrän man kastat oss båda två i Barathron.

Themistokles lyckades att till hälften förverkliga dessa ord, men blott på Aristides’ bekostnad. Han utspridde i tysthet det ryktet, att Aristides ville tillegna sig ett slags konungamagt genom att draga till sig och bilägga alla tvister, hvilket lemnade domstolarne i overksamhet. Detta förfelade ej sin verkan; Aristides blef landsförvist (483)

Illustr. Verldshistoria. Band 1.21