intog Byzantion, hvarest Pausanias gjorde åtskilliga förnäme Perser till sina fångar.
Pausanias kunde ej bära sin lycka och sin ära. Han ansåg ej lämpligt, att Persernas besegrare skulle nöja sig med att vara en obetydlig konung i Sparta, med händerna bundna af de vaksamme ephorerna. Tiondedelen af det byte, som erhållits vid Platää, hade blott upptändt hans törst efter rikedomar. Hans fångar invigde honom i sederna vid hofvet i Susa; de berättade honom, huru de store der lefde, deras veklighet, deras nöjen, deras magt öfver alla, som stodo under dem; och denna retande målning, jemförd med det stränga lefnadssättet i Sparta, slutade med att bortkollra denne svage och fåfänge karakter. Ibland dessa fångar var en Eretrier, hvilken för ett gagnlöst förräderi af Darius erhållit fyra betydande städer i Äolis. Hvad skulle då ej storkonungen gifva den, som åt honom öfverlemnade Grekland? Ifrån denna dag hängaf sig Pausanias åt utsväfvande förhoppningar. Med tillhjelp af sina fångar, hvilka han lössläppte, inledde han hemliga underhandlingar med Xerxes, hvilkens dotter han begärde till äkta under löfte att såsom brudgåfva medföra Spartas undergifvenhet. Och, liksom om han redan varit storkonungens måg, aflade han den grekiska drägten för den persiska, utvecklade en asiatisk lyx, hvartill Persernas guld fick bestrida kostnaderna, och omgaf sig med en lifvakt af Meder och Egyptier. Han glömde till och med, att han förde befälet öfver frie män, och behandlade sina bundsförvandter med en satraps stolthet och öfvermod. Följden var, att krigsfolket från Ägina och Peloponnesos återvände hem; de öfrige, vägrande honom lydnad, slöto sig till Aristides och Kimon. Dessa båda anförares hofsamhet åstadkom denna revolution lika mycket som Pausanias’ hersklystnad (477).
Det var verkligen en revolution. Oaktadt Sparta i största hast återkallade Pausanias och ersatte honom genom en annan amiral, stodo likväl bundsförvandterna fast vid sitt beslut. Ledningen till sjös öfvergick från Sparta till Athen, Grekerna delade sig, nationen fick två öfverhufvud. Men skall ej en gång ur denna delning ett förskräckligt krig uppkomma? I Sparta talade man redan om att vädja till vapnen, för att försvara den hegemoni, som Athen sjelf så många gånger tillerkänt Spartanerna. Men samtidigt med dessa händelser hade den andre konungen, Leotychides, segraren vid Mykale, som blifvit skickad till Thessalien, för att derifrån förjaga Alevaderna och andra Xerxes’ bundsförvandter, likaledes låtit sig bestickas med penningar. Senaten råkade i förskräckelse öfver den korruption, som från alla hall inträngde i Lykurgos’ stad, och en af senatorerna påpekade
