rike och fattige, hvilka betraktade hvarandra med hat eller afund, då de ej hade tillfälle att förolämpa och bekriga hvarandra. Deraf de inre slitningarna, de så ofta störtade författningarna, hvarvid den ena hälften af folket dref den andra i landsflykt eller nedgjorde densamma.
Delphierna, Spartas bundsförvandter, hade öfverinseendet öfver Apollons helgedom. Phokerna, skyddade af Athen, beröfvade dem detsamma. En spartansk här återgaf det åt de förre: en athensk under Perikles återtog det för de senares räkning (448). Dessa de båda herskande folkens krigståg genom Böotien gåfvo nytt lif åt partihatet. De landsförviste Böotierna af det aristokratiska partiet förenade sig i små krigshärar och öfverraskade flere städer. Athenaren Tolmidas, ringaktande deras krafter, tågade mot Perikles’ råd emot dem med en liten trupp: han besegrades och dödades vid Koroneia (447). Detta nederlag återgaf aristokraterna det förlorade inflytandet i alla städer: Böotien var förloradt för Athen. Rörelsen spridde sig till Evböa, hvarest Histiäerna bemägtigade sig ett athenskt fartyg och dödade hela besättningen. Athen gjorde nu en kraftfull ansträngning. Perikles förde sjelf 500 hopliter till ön. Allt gaf vika, han gick strängt till väga, likväl utan blodsutgjutelse. Några af de rike i Chalkis blefvo förjagade, och Histiäerna beröfvades sin stad och sitt område, hvilket skänktes åt Athens fattige. En spartansk här, begagnande sig af ett uppror i Megara, intågade snart derefter på det elevsinska området (445). Den anfördes af den unge konung Pleistoanax, hvilken ephorerna hade stält under ledning af Kleandridas. Perikles köpte den senare, hvilken återförde krigshären utan svärdslag. Då Perikles sedan för folket redogjorde för statsutgifterna, upptog han tio talenter under rubriken »nödvändiga omkostnader». Folket förstod och gillade detta. Denna utgiftspost återfans sedan årligen i Athens budget. Folket, annars misstänksamt, öfverlemnade med slutna ögon dessa penningar till Perikles’ förfogande. Han sände dem till Sparta, för att der köpa de röster, som voro till salu. Det var hans omkostnader för den hemliga politiken.
Emellertid slutades kriget illa. Genom det år 445 ingångna fördraget, hvarigenom ett trettioårigt stillestånd slöts mellan Sparta och Athen, afstod det senare från Megaras båda hamnar, hvilka det ej mer kunde behålla, sedan staden gått förlorad, dessutom från Trözen och de hamnar, som det innehade i Achaia vid Korinthiska viken. Var detta fördrag en eftergift, som det aristokratiska partiet tilltvungit sig? Man skulle kunna tro det, då man det följande året ser dess ledare Thukydides, landsförvist genom ostrakismen, taga sin tillflykt till Sparta, såvida man icke föredrager att derutinnan finna en
