med sina hamnar, borgens befästande, tyghuset och slutligen skeppsdockorna vid Peiräevs, hvilka ensamt kostade 1000 talenter; och statskassan förvaltades så väl, att hon, oaktadt alla dessa utgifter, ändock hade en besparing af nära 10,000 talenter.
Men Athen på Perikles’ tid var ej blott konstens, utan lika mycket poesiens och filosofiens, historiens och naturvetenskapens hufvudsäte. Här lefde Sophokles och Evripides, Anaxagoras och Sokrates, här skildrade Herodotos bragderna vid Marathon och Salamis, och sökte Hippokrates (bild 130) utröna naturens hemligheter. Sålunda var på Perikles’ tid allt i Athen storartadt, såväl konstens och literaturens blomstring, som den materiella utvecklingen. Också lifvades hela det athenska folket af en fosterländsk stolthet öfver sin sköna stad. Äfven den obetydligaste medborgare fann sig vara en vigtig personlighet, ty han hade sin röst i den suveräna folkförsamlingen; han stiftade lagar och tillämpade dem vid domstolarne, till hvilka halfva den grekiska verlden kom, för att låta döma sig af honom. Öfverallt hade han tillfälle att höra de skickligaste talare; han kunde afhandla konstfrågor med Phidias, afgöra företrädet mellan Sophokles’ och Evripides’ sorgspel eller uthvissla den författare, som sårade den utsökta renhet i smaken, hvilken fått namn af atticism. Hvarje dag såg Athenaren, då han steg upp på Pnyx, Athens fartyg utlöpa från Peiräevs, somliga styrande sin kosa till Svarta hafvet, Mindre Asien eller Egypten, andra till Adriatiska hafvet eller kusterna af Italien och Sicilien. Om han tog sina blickar ifrån hafvet, som var hans tillhörighet, för att betrakta, hvad som närmast omgaf honom, såg han Athens egen storhet motsvara dess yttre välde. Ibland sina medborgare fann han så litet fattigdom och elände, så mycken själs- och kroppsverksamhet, att han kunde säga till sig sjelf, att hans folk var det första på jorden. Athen var verkligen på den tiden Pallas’ Athenas, den väpnade intelligensens stad.
Allt detta motsvarar ingalunda den föreställning, man, hufvudsakligen genom Aristophanes, i allmänhet hyser om det athenska folket. Aldrig hade väl en skald en så stor frihet och begagnade den i så vidsträckt mått. I stället för att hålla folket räkning för, att det så godmodigt lät uppenbart gyckla med sig, har man tagit komikern efter orden och ansett karikatyren för ett porträtt. Folket i Athen liknar naturligtvis ej mer den bild af detsamma, som Aristophanes för oss framställer i »Riddarne», än hans »Sokrates» liknar Platons »Sokrates».
Aristophanes begynte ej att skrifva förr än tre år efter Perikles’ död. Han kunde sålunda ej anfalla honom; men han hade haft föregångare, hvilka ej sparade den store statsmannen. Kratinos kallade
