skådespel, men den är helt och hållet främmande för det grekiska dramats idé. I de strider mellan menniskans sedliga frihet och ödet, hvilka det grekiska dramat företrädesvis skildrar, var det körens uppgift att uppträda såsom skiljedomare och påpeka de sedliga lagarnes verksamhet, oberoende af enskildes lidelser. Kören förestälde den idealiserade åskådaren, det vill säga han skänkte den verklige åskådaren ett lyriskt och musikaliskt uttryck af hans egna känslor. Ja, kören var ett så vigtigt lifselement i det grekiska dramat, att tragediens förfall först då blef fullt synbart, då kören upphörde att utgöra en väsentlig del af det hela och nedsjönk till en blott yttre prydnad. Af Äschylos’ mer än sjuttio dramer hafva blott sju kommit till vår tid, och bland dessa är trilogien Oresteia, bestående af Agamemnon, Choëphorerna och Evmeniderna, med undantag af de homeriska dikterna, den mest storartade poetiska bild, som Grekland har lemnat oss i arf.
Hvad Äschylos börjat, fullföljdes af Sophokles (495—406 f. Kr.). Han bländar och förvånar oss icke såsom Äschylos genom djerfheten i sina tankar och det storartade i behandlingen; men hans oförlikneliga behag och sedliga älskvärdhet utbreda öfver hans skapelser en tjusning, till hvilken Äschylos icke ville nedlåta sig. Hans hjeltar hafva icke den jättelika storleken i den titaniska verld, inom hvilken Äschylos’ höga sånggudinna rör sig; men just den omständigheten, att de icke stå alltför högt öfver hvar och en af oss, gör oss böjde att skänka dem vår fullare och djupare medkänsla. I afseende på de yttre förbättringarna, som vederforos dramat genom Sophokles, bör nämnas, att han tillade en tredje skådespelare, att han bestämde körens antal till femton, och att han uppgaf trilogien, såvida nemligen som dermed menas utvecklingen af ett och samma dramatiska ämne i tre på hvarandra följande stycken; ty hvart och ett af de tre styckena inom den sophokleiska trilogien bildade ett helt för sig. Af de 130 dramer, hvilka han skall hafva författat, hafva vi blott sju i behåll, hvilka offentliggjordes och uppfördes i följande ordning: Antigone, Elektra. Trachiniä, Ödipus tyrannos, Aias, Philoketes, Ödipos i Kolonos.
Äschylos hade ingifvit vördnad genom att framställa en öfvermensklig storhet; Sophokles hänförde sina åhörare genom den sedliga skönheten i sina skapelser; Evripides var det förbehållet att nära sin konst med tygellösa känslor och sjukliga lidelser. Ju mer främmande man är för det grekiska tänkesättet, desto mera böjd är man att i likhet med flere nyare författare ställa Evripides öfver Äschylos och Sophokles. De Sophokles tillskrifna orden, att han framstälde
