Fyra dagar voro knappast förflutne, då den spartanske konungen Kleombrotos, hvilken redan före fredens afslutande hade intågat i Böotien med 10,000 hopliter och 1000 ryttare, anlände till slätten vid Levktra, hvarest den thebanska hären redan befann sig. Den var blott 6000 man stark, men dess kavalleri var Spartas öfverlägset. Epaminondas förde befälet, understödd af sex andra böotarcher; Pelopidas anförde den heliga skaran. Epaminondas önskade drabbning; hans embetsbröder tvekade. Han fick likväl tre röster på sin sida, hvarigenom hans mening segrade. Epaminondas uppstälde krigshären på ett nytt sätt: han anordnade en sned, kilformig slaglinie och anföll företrädesvis med den venstra flygeln, hvarest han hade sina kärntrupper, under det han använde den högra såsom reserv. Då han sålunda gjorde det egentliga anfallet på den punkt, der han hade sina bästa soldater, blef Spartanernas linie bruten, hvarigenom stridens utgång afgjordes. Slaget vid Levktra var det blodigaste nederlag, som någonsin vederfarits Sparta. Jemte konung Kleombrotos hade blott af de 700 i striden deltagande Spartiaterna 400 fallit (371).
Man var i Sparta sysselsatt med att fira en fest och staden var full af främlingar, då ilbud anlände från Levktra och förkunnade den sorgliga nyheten. Ephorerna förstodo väl, att de hade förlorat herraväldet öfver Grekland. Emellertid tilläto de ej, att festen afbröts, eller att staden aflade sin högtidsdrägt. Då man dagen derpå erhöll listan öfver de döde och öfver dem, som räddat sig genom flykten, visade sig slägtingarne till de förre högtidsklädde och med strålande ansigte, under det deras anhörige, som hade flytt, innestängde sig i sina boningar, såsom det var brukligt vid djup sorg, eller, om de nödgades gå ut, gingo de bedröfvade med nedslaget hufvud. Lagen dömde de Spartiater, som hade flytt, till vanära och förklarade dem ovärdige att bekläda något embete. Agesilaos föreslog nu att låta lagen sofva för denna gång, på det att Sparta ej skulle behöfva förakta ett för stort antal af sina medborgare.
Spartas herravälde öfver Peloponnesos skakades genom slaget vid Levktra i sitt innersta, och det fans kanhända på hela halfön ingen ort så liten, att den ej erfor känningar deraf, emedan det öfverallt fans två partier, det aristokratiska och det demokratiska, och, så snart ettdera såg sin fana segra på något slagfält, försökte det draga fördel häraf. Athen sökte nu intaga Spartas plats på Peloponnesos, genom att i sin ordning göra sig till verkställare af den antalkidiska freden. Det sammankallade en församling, uti hvilken sändebud från många städer, bland andra från Korinth, svuro att efterlefva traktaten och, om så behöfdes, äfven tvinga alla andra att efterlefva densamma.
