gåfvan af Potidäa, Thessalien genom löftet om Magnesias återlemnande. »Att genom lockbete bedraga de folk, som äro nog vansinniga att låta sig dåras af hans löften, och sedan insnärja dem i de nät han för dem utspänt, se der hemligheten af hans storhet.» Sedan jemförde han med denna sluga verksamhet det athenska folkets overksamhet. »Vi sofva», utropade han, »Athenare, I sofven»; hvarpå han föreslog lämpliga botemedel, handlingar, reformer, ett bättre användande af statsinkomsterna, hvilka förslösades på fester och utdelningar åt folket.
Athenarne lydde Demosthenes blott till hälften; den delen af hans tal, som gälde de inre reformerna, beaktades ej. I finansväsendet och arméorganisationen förändrades ingenting; men efter det första olynthiska talet skickade de Chares med 30 skepp och 2,000 legosoldater för att bistå Olynthos, efter det andra Charidemos med 4,000 soldnärer och efter det tredje 2,300 soldater, denna gången endast Athenare. Men under det att de athenske generalerna, i stället för att kraftigt understödja Olynthierna, genom sitt uppförande snarare väckte deras missnöje, köpte Philip befälhafvarne i den belägrade staden, hvilka öfverlemnade den i hans händer. Han öfverlemnade den till plundring, sålde dess invånare och använde en del af bytet för att blidka de missnöjde och för att i Dion med en kunglig prakt fira kämpaspel, liknande de olympiska. En mängd främlingar infunno sig från olika punkter i Grekland. Philip mottog alla, lemnande plats för de förnämste vid sitt bord, och tjusade dem genom sitt sätt och sina skänker. Detta sätt att gå till väga var lika gagnande för Philips planer, som om han företagit ett fälttåg i spetsen för hela sin krigshär. Hans gäster medförde vid sin afresa ett farligt frö, hvilket utvecklade sig i hvarje stad till och med i Athen.
Uti denna stad fans verkligen ett talrikt parti, som ej talade om annat än konungens goda afsigter. Somliga voro hederliga tokar, andra hade sålt sin öfvertygelse, och andra åter misströstade om framgång och ville på förhand finna sig uti olyckan. Några begärde emellertid, och i spetsen för dem Demosthenes, ja äfven Äschines och Evbulos, en af ledarne för folkpartiet, att man skulle sammankalla en kongress för att rådgöra om en förening mellan alla helleniska folk emot de nya barbarerna, hvilka på två år hade förstört trettiotvå grekiska städer. Man började göra allvar af denna sak. Några beskickningar affärdades; men vid ryktet om att Philip samtyckte att underhandla, upphörde verksamheten härför, och tio sändebud afgingo till honom, bland dem Demosthenes och Äschines. Om man får tro den senare, förlorade Demosthenes inför Philip hela sin vältalighet. Emellertid erhöllo de utskickade af Philip det löfte, att han skulle sända
