var under denna tid, som Athen styrdes först af Demetrios Phaleriern i Kassanders namn och sedan af Demetrios Poliorketes i hans faders, Antigonos’, namn. Athenarne vanärade sig genom det ovärdiga smicker de visade desse män. De helsade icke blott Antigonos och hans son såsom konungar, utan de tilibådo dem ock såsom räddande gudar samt egnade dem altaren och offer!
En gemensam fara hotade år 280 dessa förnedrade folk och desse furstar, hvilkas äregirighet blott åsyftade rikedom och magt för att få missbruka båda delarne. Norr om Makedonien på båda stränderna af Donau hade galliska horder sina hemvist. Sedan Alexander den store dött och hans välde blifvit upplöst, beslöto de att intränga i Thrakien och Makedonien. Ptolemäos Keraunos, som nyligen hade mördat Selevkos (281) och satt sig i besittning af Makedoniens krona, kunde ej motstå deras våldsamma anfall. Den makedoniska phalangen besegrades, konungen, tagen lefvande, afrättades, och landet öfverlemnades åt en förskräcklig ödeläggelse. Efter Makedonien kom ordningen till Thessalien och sedan till Grekland. Om ej fruktan och fåfängan hafva förökat deras antal, utgjorde Gallerna 150,000 man till fots och 20,000 till häst. Grekerna beslöto att hejda dem vid Thermopylä. Från Peloponnesos kom likväl ingen. Befälet öfverlemnades åt Athenaren Kalippos, en sista och rättvis hyllning åt den stad, som ännu aldrig hade svikit Grekland i farans ögonblick. Kraftfullt tillbakaslagne ifrån Thermopylä, upptäckte Gallerna den gångstig, som för Xerxes öppnat Grekland, och begåfvo sig genast till Delphi för att plundra dess skatter. Nu, liksom vid Persernas infall, tillägger sagan dess räddning gudens omedelbara ingripande till sitt försvar: Gallerna sägas hafva fallit ett offer för jordbäfningar, åska och storm. Förmodligen utgör denna sägen blott en poetisk försköning af det kraftfulla motstånd, som gjordes af invånarne i en trakt, som var så lätt att försvara (278). Återstoden af den galliska hären förenade sig med andra skaror, hvilka ströfvade omkring i Thrakien, och allesamman kastade sig öfver Mindre Asien, hvarest de länge utgjorde ett föremål för förskräckelse.
Gallerna hade med svärdet i hand sökt sin lycka i Grekland. En Grek, Pyrrhos, konung i Epeiros, gjorde såsom de. Han ansåg sig genom sin moder härstamma från Herakles och från Achillevs genom sin fader. Han stred tappert vid Ipsos, ehuru ej då mer än 15 år, och med hjelp af konungen i Egypten satte han sig åter i besittning af sitt rike, från hvilket han blifvit förjagad. Från Demetrios Poliorketes, hvilken efterträdt Kassanders son, eröfrade han Makedonien, hvilket likväl åter beröfvades honom af Lysimachos. På Tarents
