20Och hvarifrån kommer då visheten, och hvar är stället, der förståndet bor?
21Hon är förborgad för alla lefvandes ögon, dold undan äfven för himmelens fåglar. 22Afgrunden och döden säga: »Vi hafva endast hört med våra öron talas om henne.» 23Gud allena förstår hennes väg, och han allena vet, hvar hon bor.[1] 24Ty hans blickar nå till jordens gränser, han ser allting under hela himmelen.[1][2]
25Då han bestämde vindens vigt, och afmätte vattnets mängd;[1] 26då han stiftade lagen för regnet, och stakade ut åskstrålens väg:[1] 27då såg han henne, och förtäljde om henne; tog henne till mönster och pröfvade henne. 28Och han sade till menniskan: »Se, Herrens fruktan, det är vishet; och att vika från det onda, det är förståndet.»[1]
⁎
Kapitel 29
29.1Och Hjob fortsatte att tala sina visa ord och sade:2O att det ginge mig såsom i forna månhvarf, såsom i de dagar, då Gud vårdade sig om mig. 3Då han lät sin lampa lysa öfver mitt hufvud, och jag skred i hans ljus fram på min väg midt genom mörkret.[3] 4Såsom jag var i min hösts dagar, då Guds vänskap omhägnade mitt tält;[4] 5då den Allsvåldige ännu var med mig i kretsen af mina barn; 6då mina fotsteg vadade i mjölk, och klippan hos mig utgöt bäckar af olja!
7När jag på min väg upp till staden trädde ut genom porten, och tillredde mitt säte på torgplatsen: 8drogo sig de unge tillbaka vid min åsyn, och de gamle reste sig upp och stodo. 9Furstar höllo inne med sitt tal, och lade handen på sin mun; 10de högbornes röst tystnade, och deras tunga häftade vid deras gom. 11Hvart öra, som hörde mig, prisade mig lycklig; och hvart öga, som såg mig, gaf mig sitt vittnesbörd derom.
12Ty jag frälste den nödstälde, som ropade, och den faderlöse, som ingen hjelpare hade.[5] 13Välsignelsen af den till spillo gifne kom mig till del, och enkans hjerta uppfylde jag med jubel. 14Jag iklädde mig rättfärdighet, och den iklädde sig min gestalt; min rättrådighet var för mig som mantel och turban.
