ännu göra: huru de ställa sig emot Gud, emot vänner och fiender, huru de förhålla och skicka sig i allahanda nöd och fara. Att icke tala om att allahanda gudomliga helsosamma lärdomar och bud finnas uti densamma.
Och skulle Psaltaren redan derföre endast vara oss dyr och kär, att den så klarligen förkunnar om Christi död och uppståndelse och förebildar hans rike och hela kristenhetens tillstånd och väsende, att den väl kunde kallas en liten Bibel, der allt, som står i hela Bibeln, på det skönaste och kortaste är sammandraget och gjordt till en vacker enchiridion eller handbok. Så att det synes mig likasom hade den helige Ande sjelf velat åtaga sig mödan och sammanfatta en kort Bibel och exempelbok i fråga om hela kristenheten eller alla heliga, på det den, som ej kunde läsa hela Bibeln, skulle dock här hafva nästan hela innehållet deraf författadt i en helt liten bok.
Men utom allt detta är det Psaltarens ädla dygd och art, att under det andra böcker slamra mycket om de heligas gerningar, men hafva mycket litet att säga om deras ord, så är det förträffliga i Psaltaren, som gör att den gifver en så god och ljufiig lukt ifrån sig, när man läser i densamma, att den icke blott förtäljer de heligas gerningar, utan äfven deras ord: huru de med Gud hafva talat och bedt, och ännu tala och bedja, så att andra exempel och legender, om man jemför dem med Psaltaren, framställa för oss så godt som idel stumma helgon, men Psaltaren målar för oss rätt kraftiga lefvande helgon.
En stum menniska är ju emot en talande att anse föga bättre än som en halfdöd menniska. Icke heller finnes något kraftigare och ädlare verk hos menniskan, än det är att tala, alldenstund menniskan genom talet mest skiljes från de oskäliga djuren, mera än genom sin skapnad eller genom annat som hon gör. Ty en stock kan väl genom bildhuggarens konst få en menniskas skapnad, och ett djur kan se, höra, lukta, sjunga, gå, stå, äta, dricka, fasta, törsta, lida hunger, frysa, och ligga hårdt som en menniska (men tala kunna de icke).
Dertill gör Psaltaren ännu mera, i det att den låter oss veta icke de heligas obetydliga och vanliga ord, utan de allra bästa, som de med stort allvar, i de allra vigtigaste mål, hafva talat med Gud sjelf. Och dermed framlägger den för oss icke blott deras ord, utan äfven deras hjertan och deras själars innersta skatt, så att vi kunna se in i det som är grunden och källan till deras ord och gerningar, det är, i deras hjerta: hvad de hafva haft för tankar, huru deras hjertan hafva varit beskaffade och förhållit sig i allahanda saker, fara och nöd. Det är hvad de legender eller exempel,
