frälste dem. 6Till dig ropade de och blefvo hulpna; På dig förtröstade de och kommo ej på skam.[1]
7Men jag är en mask och icke menniska, Menniskors begabberi och föraktad af alla.[2] 8Alla, som se mig, begabba mig; De spärra upp sina läppar, de skaka på sitt hufvud.[3] 9»Kasta det på HERREN; må han rädda honom! Må han frälsa honom, ty han hafver ju till honom sitt välbehag.»[4] — 10Ja, du är den, som drog mig fram ur moderlifvet; Som lät mig hvila trygg vid min moders bröst.[5] 11På dig har jag blifvit kastad från moderskötet, Från min moders lif är du min Gud.
12Var icke fjerran från mig; ty nöden har trädt mig nära, Och ingen hjelpare är der. 13Tjurar i mängd hafva kringhvärft mig, Basans tjurar hafva omringat mig. 14De hafva uppspärrat mot mig sitt gap Såsom ett sönderslitande och rytande lejon. 15Såsom vatten är jag utgjuten, Och alla mina ben äro åtskilda. Mitt hjerta är såsom vax försmält i mitt inre; 16Förtorkad som en skärfva är min kraft. Min tunga låder vid min gom, Och i dödens stoft nedlägger du mig.[6]
17Ty hundar hafva kringhvärft mig, En skara af illgerningsmän har omringat mig; De hafva genomborrat mina händer och fötter.[7] 18Jag räknar alla mina ben, De skåda och se sin lust på mig. 19De dela mina kläder mellan sig, Och öfver min klädnad kasta de lott.[8] 20Men du, o Jehovah, var icke fjerran; Min styrka, ila till min hjelp! 21Rädda från svärd min själ, Från hundars våld mitt lif.[9] 22Fräls mig från lejons gap Och från bufflars horn ...
Bönhört mig har du! — 23Jag vill förkunna ditt namn för mina bröder, Midt i församlingen vill jag prisa dig.[10] 24I som frukten HERREN, prisen honom; Hela Jakobs ätt, ären honom, Och frukten för honom, hela Israels ätt. 25Ty han har icke föraktat och icke afskytt den nödstäldes lidande, Han har icke skylt sitt anlete för honom, Utan då han ropade till honom, så hörde han det.[11] 26Dig vill jag lofva i en stor församling, Mina löften skall jag betala inför dem, som frukta honom.[12] 27De ödmjuka skola
