att skjuta i löndom på den rättsinnige. Plötsligt skjuta de på honom, och frukta ej.[1]
6De stärka hvarandra i det som är ondt; De tala om huru de skola lägga ut sina snaror. De säga: hvem ser oss?[2] 7De tänka ut bofstreck och äro färdiga dermed. »Det är fint uttänkt, och en menniskas inre och hjerta är djupt».
8Då skjuter Gud en pil på dem i samma stund; De[not 1] blifva deras bane[3] 9och bringa dem på fall. Deras egen tunga vittnar emot dem, Och alla som dem se skola skaka på hufvudet.[4]
10Och alla menniskor skola frukta, Och förkunna hvad Gud har gjort, Och akta på hans verk. 11Den rättfärdige skall fröjda sig i HERREN och söka sin tillflykt hos honom, Och berömma sig skola alla rättsinnige.[5]
- ↑ Det är, de skalkstycken och nidingsdåd, om hvilka det talas i det föregående.
65 Psalmen.
Tacksägelse efter regn.
1För sångmästaren; en psalm; en sång af David.2Dig hembäres stilla lof i Zion, o Gud, Och till dig betalas löften. 3Du hörer bön, Derföre kommer allt kött till dig. 4Då synder af alla slag nedtynga oss, Är du den som öfverskyler våra öfverträdelser.[1] 5Säll den, som du utväljer och låter nalkas dig för att bo i dina gårdar! Låt oss få mättas der af ditt hus', ditt heliga tempels goda![2]
6Underbarligen i rättfärdighet bönhör du oss, vår frälsnings Gud, Du jordens alla ändars hopp och fjerran hafs:[3] 7Som har grundat bergen genom din kraft, Och omgjordat dig med väldighet; 8Som stillar hafvens brusande, deras böljors brusande, Och folkens larm:[4] 9Så att jordens inbyggare i längsta fjerran frukta för dina under, Morgonens och aftonens portar uppfyllas af dig med jubel.
10Du har besökt landet och vattnat det rikligen; Du har gjort det rikt med en Guds flod full af vatten: Du
