Att Stockholmare se, blef han slutligt så rörd.
Att han rakt af förtjusning blef knöl.
Och värdinnan oss bjöd uppå tårta jemväl
Och vi sköljde med sherry den ner.
Efter frukosten togo vi hjertligt farväl
Med en bock uppå Stockholmskt manér.
Och när klockan slog tolf, just som tolfslaget dog,
Gick ett skott, att jag nästan blef stum.
Och jag tänkte: om Stockholm den seden antog,
Yore inte den saken så dum.
Och jag såg något stort uti regnluften stå,
Och jag undrade först och gick fram:
Och Stor-Peters staty stod och trampade på
Carl den Tolftes banér. Det var skam!
Sen’ jag skådat mig trött, rann det bjert i min håg,
Att i Ryssland vi ha en koloss.
Och af allt hvad jag såg uti Kronstadt, jag såg,
Att jag inte med Ryssen vill slåss.
Ukraine, Bessarabien, Astrakan och Kasan m. m. hann jag ej besöka. För den korta tiden nödgades jag äfven försaka nöjet att fiska stör i Wolga och vaska diamanter i Ural. Tiden var inne för afseglingen. Både Luleå och Piteå voro fullastade med råg och mjöl, och med den största försigtighet krånglade de
.jpg&oldid=457410){kind=link}