Den här sidan har korrekturlästs
122
Den frommes afsked till sina vänner.
itt bröst är tungt, min röst är matt,
Mitt hjertas ur knappt slår,
Mitt öga skyms af dödens natt,
Min dag till ända går,
Min kind är blek, min hand är kall:
Jag ned i grafven stiga skall
Till fridens lugna dal.
Ett Emaus är grafvens land.
Säll den som nalkas får,
Ledsagad utaf Jesu hand,
Och i hans sällskap går!
Ju mindre qvar af lifvets lopp,
Ju mera klarhet vecklas opp
För själens sanna blick.
Ej rädes jag för grafvens stig,
Ej räds jag dödens syn.
Ett himmelskt budskap är han mig,
En engel ofvan skyn.
.jpg&oldid=457353){kind=link}