Helga jord! när vill du gömma
Stoftet af din son, som lider?
När skall jag en gång få glömma,
I ditt sköte, lifvets strider?
”Undan stormens våld — O! hör mig,
Ljufva död!” — så suckar anden:
”Tag mig i ditt skepp, och för mig
”Till den stilla, lugna, stranden!”
Så, af nattens lugn omslutad,
Ibland dödens tysta vårdar
Stod jag, mot ett grafkors lutad,
Bedjande uppå dess gårdar:
Och en lindring ljuft sig lade,
Som en läkdom, kring min smärta;
Som om tröstens engel hade
Stigit ned uti mitt hjerta.
Och i själens fönstergaller
Samm en tår, en sorgens Svana,
Och igenom dess kristaller
Såg jag upp, mot stjernströdd bana;
Och jag hörde toner klinga,
Som en sång af ljufva tärnor:
”Gråt ej: du skall snart dig svinga,
Segerkrönt, till dessa stjernor!”
