Tänd af ödet uppå tidens elf:
Ljus och fröjd han bär till andras hjerta
Men i natten af hans egen smärta
Qväfs hans fröjdeljus, af ödet danadt
Blott för andra, ej för Skalden sjelf.
Verlden gläds väl, när hans lyra klingar,
När han, buren uppå sångens vingar,
Talar himlens språk till hvarje bröst.
Oförstådd dock Skalden blir af mången;
Och med ve och otack lönas sången,
Se’n han tjusat och i lifvets vemod
Andats in sin känslas Gudatröst.
Dock jag sjunga vill, fast glömd af verlden,
Vill med digtens molnstod styra färden
Till Guds himmel bortom tidens flod;
Och när orons stormar icke tystna,
Vill jag upp till Davidsharpan lyssna,
Ljuft af stjernorna i stilla qvällen
Stämd, att lugna hjertats Sauls mod.
Engång, engång skall väl anden räddas
Undan verldens mordlust — grafven bäddas:
Amor återse sin fallna brud.
Då till Er, o stjernor! skall jag svinga,
Och hos er skall mer melodiskt klinga
Lyran, som försmåddes utaf verlden,
Ej försmådd af Englarna och Gud!
