Sida:Norrlands-Blommor p29.jpg

( 29 )

Du svarar ej. — J dalar! sägen,
J blommor och J balsamträn!
Han skyr mitt språk, hvart tog han vägen;
Han döljer sig, hvart drog han hän?
Ack! jag förstår, hvarför du flydde:
Min engel ej på jorden ler.
Det hulda hopp, som vänligt grydde,
En mattad låga brinner ner.

Hur outsäglig är min smärta!
Mig jorden aldrig vänlig var.
Dock sägs, att himlen har ett hjerta
Mer ömt och godt, än jorden har.
Du höga blå! jag hoppfullt vänder
Mitt varma hjertas suck till dig!
Finns hon, den engeln, i de länder,
Den qvällen uppenbara mig?

Och finns hon der, så gif mig vingar!
Jag lyfter mig från jord och sjö,
Från pol till pol jag rastlöst svingar,
I etherns haf från ö till ö.
Jag längtansfull de stjerneländer
Besöka skall till tusental,
Vid solens strand jag facklan tänder
Och lystrar ifrån dal till dal.

Men, ack! ett moln går upp i vester,
Ej något godt det båda vill,
En olycksblick det på mig fäster,
Och hoppets eden stänges till.