Hösten är en buse. Tungt och öfvergifvet
Menskohjertat klappar, blott man hör hans namn
Hösten, liksom sorgen, skuggan är af lifvet,
Sommarns barn han qväfver i sin våta famn.
Bromsen dör och flugan
Kolar af i stugan,
Skepp och skutor slåss om att få hamn.
Ingen kan väl undra, att vi menskor klaga:
Titta blott omkring i vinklar och i vrår!
Stormen bjuder till att oss afdagataga,
Jagar Guds beläte som en skock med får.
Sjelfva skogens toppar
I ett huj han snoppar,
Strand och klippor han på nosen slår.
Hafvet, en af höstens öfvergifna sällar,
Visar tänderna och en skarprättar-min.
Vältrar sina bolstrar, breder dödens fällar,
Hånar menskans bön och svarar med ett grin.
Allt han öfver gapar,
Allt han åt sig kapar
Oförsynt och stoppar i sitt skrin.
Tvi en jord, der jemt naturen opp oss snusar,
Allt från det man skuffas inom lifvets port!
Huden får man full, fast himlen jemt man krusar:
Jorden är kanske en straffanstalt i stort.
Straff oss ständigt hota,
Här vi jemt få sota,
Ingen blir rätt slug hvad ondt vi gjort.
Dödens andar rasa, kölden näsan färgar,
Känn hur regn och gyttja tränger in i skon.
Sida:Svea 1868(247).jpg
Den här sidan har korrekturlästs
247