Försök att utröna om kaffe är förfalskadt har af några personer här i staden anstälts på det sätt, att bönorna lagts i ägghvita. Den då uppkommande gröna färgen har uppväckt fruktan hos mången, att blifva förgiftad af sådant kaffe. Då emellertid ägghvita har den egenskapen att göra andra saker, t.ex. en silfversked, som ställes i densamma, grön, samt enligt hvd försök utvisa äfven de bästa kaffesorter, lagda i ägghvita, få en grön färg, torde detta sätt att utröna kaffets äkthet ingalunda vara tillförlitligt.
Adresser i försvarsfrågan. Redaktören af tidningen Östgöta Correspondenten. löjtnant C.F. Ridderstad, har offentliggjort en samling adresser, stälda till kamrarnes ledamöter och undertecknade med närmare 10,000 namn, tillhörande "rust- och rotehållare, valmän samt befolkninen i allmänhet" inom delar af Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Stockholms, Göteborgs och Bohus, Elfsborgs, Skaraborgs och Vesterås län. I samtliga dessa adresser, med undantag af en enda, som endast är försedd med 57 namnunderskrifter och hvari det af regeringen framlagda härordningsförslaget med vissa modifikationer förordas, uttalas den önskan, att detta förslag ej måtte af riksdagen godkännas och att indelningsverket fortfarande måtte fortfarande förblifva den grundval, hvarpå stammen uti vårt försvarsväsen kommer att hvila, under förutsättning likväl, att "staten väsentligt öfvertager det samma samt att dess börda och tunga fördelas lika på alla industri- och näringsgrenar inom stad och land allt efter olika beskattnng."
En adress i försvarsfrågan, undertecknad af 1,250 röstberättigade i Lindes domsaga, har afgått till riksdagsmannen A. Gumaelius. Adressen innebär ett ogillande af de nya förslagen och förordar indelningsverkets bibehållande med tidsenliga förbättringar.
För medborgerlig förtjenst har regeringen tilldelat nämdemännen i Tössbo och Vedbo härads domsaga häradsdomarena E. Svensson i Stora Berga och J. Pettersson i Näs hvar sin medalj i silfver af 8:de storleken.
Tjenstledighet under juli och augusti för helsans vårdande är beviljad kyrkoherden i Bolstad O. Lindegren; till vice pastor under tiden är förordnad komministern derstädes J. W. Lizell.
Fraktlindringar vid statens jernvägar. I enlighet med hvad förut i liknande fall medgifvits och i öfverensstämmelse med hvad jernvägstrafikstyrelsen tillstyrkt har k. m:t beviljat ansökningar om nedsättning af frakten för utställningsartiklar, som komma att afsändas till landtbruksmötet i Linköping, samt för kreatur, som skola utställas vid landtbruksmötet innevarande år i Lidköping.
Upsala universitet. F. d. våginspektoren vid tullverket Carl Magnus Linck och hans maka hafva i dagarne till universitetet öfverlemnat en kontant summa af 16,000 kr. till bildande under vissa vilkor af stipendier för studerande af Östgöta nation.
Stipendierna komma ej att utfalla förr än efter gifvarnes död, enär de förbehållit sig att under bådas lifstid få uppbära räntan af det donerade kapitalet.
Universitetslärarnes förut omtalade besök hos sina kolleger i Kristiania eger rum de första dagarne i juni månad. Deltagarnes antal kan nu icke uppgifvas, enär anteckningstiden ännu ej gått till ända.
Oscar II:s jubelfestdonation.' Hos kanslersembetet har den utsedda nämnden enhälligt föreslagit docenten F. R. Kjellman till erhållande af innevarande års understöd, 2,900 kr. af nämda donation.
Akademiska föreläsningarna sluta redan före pingst, hvarför af de ordinarie professorsföreläsnngarna endast två återstå. Några äro redan nu afslutade.
Vermlands nation hade i lördags eftermiddag valsammankomst, och återvaldes dervid till förste kurator för nästa termin fil. kand. O. G. Örtenblad och till andre kurator kamreraren N. G. Stenbeck.
Jägerska drägten. I sin redogörelse öfver Mössebergs kkurort yttrar d:r O. Torstensson, föreståndare för densamma, följande, som kan vara förtjent af att anföras: "Jag torde böra nämna, att jag sett en betydlig grad af hudsvaghet och nervirritabilitet uppkomma genom användandet dygnet om af yllekläder närmast kroppen eller af den s.k. Jägerska drägten. Detta är lätt förklarligt, då man vet, att ständig retning på ett organs nerver, sådan som yllets på hudens eller spritdryckernas på ventrikelns, alltid framkallar en öfverretning af dem, som yttrar sig genom sjuklig känslighet och minskad funktionsförmåga. Härtill kommer, att genom det långvariga bärandet af samma klädesplagg närmast kroppen och bristande ombyte af yllelakanen, hvilket lärer höra till regimen, hudens icke flygtiga exkretionsprodukter få så rikligt tillfälle att hopa sig i dessa persedlar, att de blifva, hvad Niemeyer drastiskt nog kallat respiratörerna: riktiga klosetter; en omständighet till för oss renlighet älskande svenskar, att låta professer Jäger och den under hans öfverinseende stående yllefabriken söka sig en annan marknad för sina alster."
Sorgligt. Studeranden vid Upsala universitet, Axel Hugo Rönqvist, ende son till lasarettsläkareni Uddevalla d:r H. Rönqvist, afhände sig lifvet medelst pistolskott sistl. lördag i skogen vid Eklundshof. Orsaken tros vara öfverretning i hjernan, framkallad genom allt för ihärdigt drifna studier. Den lofvande ynglingen, som läste på medicine kandidatexamen, hade nyss fylt 21 år. Man tänke sig föräldrarnes djupa sorg.
Sjelfmord genom hängning begick hemmansegaren Joh. Aug. Magnusson i Orrebol, Ånimskogs socken, Tössbo härad, måndagen den 30 sistlidne april. Religionsgrubbel och ekonomiska bekymmer anses vara orsaken till den hemska gerningen, som väckt stort och obehagligt uppseende i orten.
Dömda slagskämpar. Brukaren Olof Magnusson från Sparsnäs samt arbetaren Joh:s Andersson från Lilla Strand, Nössemarks socken af Vedbo härads norra distrikt, hvilka blifvit vid Vedbo häradsrätt tilltalade och häktade för svår misshandel, blefvo den 23 förliden månad dömde till 2:ne månaders fängelse hvardera.
Svenska Familj-Journalens 4:de häfte är i dessa dagar utlemnadt. Det innehåller uppsatser på vers och prosa af Emilie Carlén, E. Evers, J. O. Åberg, Thyra, Grant Allen v. Hesse-Wartegg m.fl. och är prydt med 16 illustrationer.
I anseende tilll inträffande helgdag nästa måndag utgifves följande n:r af Länstidningen icke förrän torsdagen den 17:de dennes.
Utlandet
TOULON d. 8 maj. Tvänne transportfartyg afgå i öfvermorgon till Kochinkina, medförande 3,000 man samt ammunition och lifsförnödenheter. En postångare skall den 20 dennes öfverföra 1,500 man.
ODESSA d. 7 maj. Floden Dnieper stiger hastigt. Gator och åtskilliga byggnader samt skeppsvarf i förstäderna till Kiew äro öfversvämmade.
LISSABON d. 7 maj. Från Kongo meddelas, att en fransk kanonbåt, “Sagittaire”, nedtagit flaggan å internationala kompaniets upplagsplats samt derstädes hissat trikoloren. Utbrott af differenser mellan Stanley och de Brazza är nära förestående.
PRAG d. 7 maj. Staden Königshof har
till största delen nedbrunnit.
HALIFAX (Nord-Amerika) den 8 maj. Staden är oroad med aneldning af rykten om ett attentat, som fenierne skulle åsyfta den 14 d:s, mördarnes i Phænixparken afrättningsdag. Guvernören har fått ett bref, som gör uppmärksam på två misstänkta amerikanska fartygs förestående ankomst. Det förljudes att fartygen äro utlupne från Boston med feniskt manskap och torpedos för att förstöra handelsfartyg. Förstighetsmått äro vidtagna vid härvarande hamn.
NEWYORK d. 7 maj. Arbetene på skeppsjernvägen öfver Tehuantepec-näset i Mexiko hafva börjat.
Prins Louis Jérôme Bonaparte, prins Napolenons andre son, som är 19 år gammal och nyligen tagit studentexamen i Paris, har enligt "Times" blifvit intagen i Cheltenhamn College i London, der han skall qvarstanna två år och fullborda sina studier.
Ex-kejsarinnan Charlotte af Mexico, som för närvarande vistas på slottet Buchot i Belgien, lider fortfarande af djup melankoli, men är dock numera lugn och sansad. Den olyckliga furstinnan företager dagligen långa promenader i slottsparken, och hennes förnämsta sysselsättning är att spela piano. Drottningen af Belgien besöker henne tre gånger i veckan och äfven konung Leopold gästar ofta Buchot.
Explosion i England. Från Portsmouth telegraferas den 5 maj: Några soldater voro i förmiddags sysselsatte med att fylla granater i krutmagasinet Priddys Hard vid härvarande hamn. En granats explosition gjorde, att krutmagasinet sprang i luften. Sex personer äro dödade och flere sårade.
Sarah Bernhardt – skrifves det från Paris till danska "Dagbladet" – afreste i lördags afton härifrån för att börja den tournée, som äfven skall föra henne till Köpenhamn. Före sin afresa har hon emellertid beredt parisarne en ny öfveraskning. Hon uppträdde vid en till förmån för ett blindinstitut arrangerad matinée på Trocadéro såsom Pierrot i en pantomim. En af hennes intima vänner är föreståndare för detta institut och vände sig naturligtvis först till henne, då han kom på idén att gifva en välgörenhetsföreställning; men han bad henne på samma gång om någonting extraordinärt, som kunde gifva säkerhet för en extraordinär inkomst. Författaren Richepin, som just hade fått sin dram "La Glu" uppförd på Ambigu, var närvarande och sade på skämt, att han icke visste bättre än att skrifva en pantomim för Sarah. Men hon tog infallet på allvar, och de sista veckorna har hon dagligen användt flere timmar af sin strängt upptagna tid att instudera en Pierrot-roll i Richepin's treakts-pantomim "Pierrot assasin". Hon firade i lördags en stor triumf i detta slags skådespelarekonst; hon tyckes ju i det hela nästan kunna göra allt hvad hon får i sitt hufvud att försöka. För öfrigt är den Pierrot, hon ger, icke den traditionella, liksom sjelfva pantomimen har föga med sina italienska föregångare att göra. Sarah's Pierrot är en förälskad tok i en alldeles utomordentligt klädsam Pierrot-drägt af atlas. Han slår ihjäl en gammal gumma för att stjäla pengar hos henne och fly med Colombine, förföljes sedan af spöket och slutar i tredje akten med att bli vansinneg. Alltsammans är tydligen hopkommet för de sista scenernas skull. Sarah har nyligen vid ett besök på La Salpétrière studerat dårarne, och i pantomimens tredje akt har hon begagnat dessa studier till ett mästerstycke af mimisk konst. Hennes framställning var så gripande, att det nästan är synd, att den skall vara bortkastad på ett skämt och en enda välgörenhetsförestälning. Det enda, man kan trösta sig med, är att denna föreställning inbragte öfver 50,000 francs, hvaraf minst 40,000 bli ren behållning åt de blinda. Åtskillig tack är man väl äfven skyldig de förträffliga konstnärer, som medverkade vid matinéen, men brorslotten af tacken tillkommer Sarah, som äfven dagen förut hade skänkt 10,000 frcs, inkomsten af hennes första tournée-föreställning i Belgien, till de genom explosionen skadade vid Ambigu-teatern. De franska bladen tala i hänförda uttryck om, att hennes hjerta är lika stort som hennes snille.
En författares missöde.
"Ack, hvad vårt lif är eländigt!
Fins någon fröjd på vår jordiska stråt
Som ej börjas med ståt
Och se'n slutas med gråt?
Nämn en sällhet, som varar beständigt!"
Så sjöng den glade Gunnar Wennerberg i blomman af sin ålder bland de friska, muntra studenterna i staden af "evig ungdom". Hvad underligt då, att knappt en dag förgår som vi hvardagsmenniskor, om vi än ej hafva så känslig natur som skalden, klaga eller höra andra klaga: "hvad detta lif är eländigt!" och som vi ej upptäcka någon ny olycka, något förut okändt elände, som grämer oss och gör oss motvillige att se eller erfara ännu mer af samma slag. Dock är det lyckligt, att vi menniskor, oaktadt allt detta, kunna lefva i hoppet, fastän detta understundom gäckar oss. Så länge detta ännu hvilar i framtidens sköte, innan vi således sett det uppfyllas, smickrar det våra begär och lofvar oss ej annat än guld och gröna skogar. Men huru mycket håller det af allt detta! I stället att gifva oss glädje, tillför det oss smärta och sorger. Likväl tröttas ej menniskan att hoppas – och det utgör hennes lycka. Alltid lättsinnig, alltid gäckad, kommer hon ej förr ur en villa innan hon kastar sig i en annan. På så sätt blir hon ständigt bedragen. Ändamålet med tidens vedermödor är en hemlighet, som ej upptäckes förr än på andra sidan grafven.
Men hvarför dessa allvarliga betraktelser? Låtom oss söka blifva förädlade genom vårt lifs sorger och le åt dess små missöden. Och då jag hoppas att mina läsare skola göra det senare, öfvergår jag till berättelsen om en författares missöde.
Jag vaknade en morgon efter att hafva drömt en så originel dröm, att jag tyckte det skulle varit en rysligt stor förlust för så väl samtid som efterverld, i fall den samma ej blifvit anförtrodd åt papperet. Jag klädde mig i hast, fortare än vanligt, – som ni vet, ha poetiska naturer i allmänhet den ovanan att vara mycket makliga af sig – tvättade mig och satte mig sedan ned för att sammanfatta min dröm i några klangfulla verser. Den första versen var redan färdig i mitt hufvud, det återstod blott att sätta den på papperet. Men, – o ve! – poeter ha ofta den olyckan att vara fattige – i materielt afseende förstås – jag egde ingen penna! Höge Apollo! En poet utan penna! – oerhördt! Jag gick fram och tillbaka på golfvet, ref mig i hufuvdet, så att hårtestarne flögo omkring mig, svor – som ni vet ha poeter ej sällan den ovanan att svärja – svor, som sagdt, vid alla både kristna och hedninska gudar jag kunde. Jag råkade i förtviflan, stötte mitt hufvud mot kaminen så att det blixtrade för ögonen – om det var snilleblixtar jag såg eller blott friktionselektricitet lemnar jag osagdt. – Just under det jag stod der med mitt brännande hufvud, fick jag en lycklig ingifvelse. Jag kunde ju skrifva med kol och låta väggarne fungera som papper till dess jag finge penna, då jag kunde renskrifva mitt snillefoster. Sagdt och gjordt. Jag uppletade ett kol och började rita af alla krafter. Mitt poem blef långt – det är som sig bör nu för tiden att en verklig poet skrifver långa – och tråkiga – stycken – det upptog till slut rummets alla väggar. Med stolt sjelfkänsla och förtjusning öfver hvad jag producerat höll jag just på att för mig sjelf deklamera sista versen, då min städerskas ansigte, grimacerande och olycksbådande så mycket ett sådant ansigte kan vara det, visade sig i dörren. Genast gaf hon luft åt sina känslor i följande om vältalighet vitnande harang:
"Herre jestanes! Hva ä dä ja ser! Ha harrn då rakt komme frå vettet? Töcker han dä ä krestelit dä å gå så å sota ner alle tapetera! Så sant ja heter Maja Stina å ä e höggeli flecka, så klagar ja för frua, och ska harrn ur huset den da som i da ä."
Sitt löfte trogen klagade hon också för "frua", och jag – blef körd på dörren. Men innan dess hade jag lyckligtvis fått mig en penna och afskrifvit mitt opus, som hade följande lydelse:
Hemmets lycka.
Fore jag verlden vidt omkring,
Såge alla dess sköna ting
Med mitt öga, af tjusningens makt betaget,
Aldrig ändå jag glömde behaget
Utaf att ega ett hem.
Hörde jag hvarje melodi,
Fängslande med sin harmoni,
Ja, om ock Beethoven och Mozart jag hörde,
Mig lika väl ett valdthorn mer rörde,
Ljöde det blott från hem.
Tömde jag, ej till njutning sen,
Ädel drufsaft, pressad vid Rhen,
Eller om Bordeaux och Madera jag tömde,
Aldrig det friska vatten jag glömde
Ofta jag drack i mitt hem.
Ser jag hur verldens narrar gå,
Krypa, fjeska på knä, på tå,
Skryta öfver en godhet, som sällan finnes,
Ofta mitt hem jag med saknad då minnes.
Flärdfritt det var i mitt hem.
Lycklig den, som fjerran ifrån
Verldens ondska och list och hån
I en vrå mellan bergen en hydda äger
Och som kan sofva i lugn på sitt läger,
Drömmande ljuft om sitt hem.
Peregrinus.
Lösning:
Orden till bokstafsgåtan i föregående n:r äro:
| C | u | m | b | e | r | l | a | n | d | ||
| A | r | a | b | e | r | ||||||
| R | a | m | l | ö | s | a | |||||
| L | a | b | b | ||||||||
| F | y | r | a | ||||||||
| R | o | s | l | a | g | e | n | ||||
| E | l | e | k | t | r | i | c | i | t | e | t |
| D | a | n | t | e | |||||||
| R | e | n | |||||||||
| I | n | b | ö | r | d | e | s | ||||
| K | i | e | v | ||||||||
| R | i | g | a | ||||||||
| I | l | l | e | r | |||||||
| D | e | t | |||||||||
| D | j | u | r | a | |||||||
| E | t | s | c | h | |||||||
| R | a | v | e | n | n | a | |||||
| S | n | ö | h | ä | t | t | a | n | |||
| T | a | n | a | f | j | o | r | d | |||
| A | g | n | e | ||||||||
| D | u | b | l | i | n |
hvilka begynnelsebokstäfver bilda Carl Fredrik Ridderstad och slutbokstäfverna Drabanten och Svarta handen.
Hvarjehanda
Tidningsmän ryske kejsarens gäster. Till
den förestående kröningen hafva ibland andra
blifvit inbjudna följande franske tidningsmän:
hrr Aurelien Scholl (Evenement), Albert Wolff
(Figaro), Louis Teste (Gaulois), en medlem af
"Temps'" och en af "Gazette de France's" redaktioner
o.s.v. Dessa journalister hafva anmodats
att senast den 12 maj infinna sig i Petersburg,
hvarifrån de med ett för hofvets räkning
bestäldt extra tåg komma att befordras till
Moskva. Under vistelsen i sistnämda stad ställas
bostad, ekipager och betjening till deras förfogande.
Darwins felande länk har nog litet hvar hört talas om. Nu skall en sådan länk vara funnen och lär, enligt en brefskrifvare till Göteborgsposten, vara utstäld i London. Länken är en sjuårig flicka från Borneo, hvilken bär namnet Krao. Hon är icke någon ensam stående naturlek, utan tillhör en hel stam af likadana varelser, hvilka bo i Laos, på Norra Borneo, och stå alldeles midt emellan mennsika och apa.
Fotografier af Kraos föräldrar visa menskliga drag och ställningar, men i öfrigt aplika kännetecken: fullständigt hårbevuxen hud o.s.v. Krao är ännu för ung att håret, som täcker nästan hela kroppen, redan skulle kunna vara så långt som hennes föräldrars; men det växer fort och mäter redan en till halfannan tum äfven i anletet; dess täthet är för öfrigt redan nu fullt utvecklad. Anletsdragens utseende står mellan den etiopiska och kaukasiska rasen, hudfärgen är den malajiska rasens. Ögonen äro stora, djupa, svarta, glänsande och vackra. Hufuvdet är redan täckt med det tjockaste svarta hår, hvilket är mycket långt och alldeles täcker pannan. Näsan bildar icke någon upphöjning, utan är platt, och näsborrarne kunna knappast skönjas. Underläppen är tjock, kinderna – såsom hos aporna – påsformiga; de lämpa sig väl för och begagnas till förvarande af lifsmedlen. Ytterligare flera omständigheter erinra om apan, så t.ex. den, att början finnes till en ryggradsförlängning, d.v.s. en svans; att hennes hand-, finger- och fot-leder äro fullt böjliga åt alla håll, att hon lika lätt kan upplyfta föremål från golfvet med fötterna som med händerna o.s.v. Och med allt detta vill man bevisa att menniskan härstammar från aporna!
För öfrigt är hon intelligent och förtrolig som ett menniskobarn. Hon har nästan alldeles förgätit sin familjs språk; i Bankok lärde hon sig några malajiska ord och satser; i London, hvarest on nu varit i fem månader, har hon redan hunnit långt i engelska språket. Hon föredrager afgjordt det beqväma lifvet der med de många leksaker, som besökande gifva henne, framför Borneos skogar.
Förargligt misstag. Från Landskrona skrfves till Kristianstadsbladet: Landshöfding Wachtmeister från Malmö besökte nyligen en handlande M. härstädes i och för anordningar vid det i år blifvande landtbruksmötet. Vid sitt tidiga besök träffade hr landshöfdingen endast en jungfru, som underrättade, att hr M. ej var att träffa. Landshöfdingen, som såg att flickan rodnade, tviflade på hennes uppgift och sade sitt namn, hvarefter flickan aflägsnade sig in till sin husbonde och meddelade honom, att en vaktmästare, som hade ett angeläget ärende, önskade tala vid hr M. Hr M. tillsade flickan att framsätta en sup och en smörgås samt säga den i mottagningsrummet väntande vaktmästaren, att hr M. snart skulle infinna sig. Landshöfdingen tackade för den erbjudna välfägnaden, men sade sig ej kunna spisa så tidigt. Han ville dock dröja till M. blefve klädd. Hr M., som på natten varit ute på "vift", tog sig ytterligare en "lur", och den väntande, som tyckte tiden blef lång, aflägsnade sig. Efter några timmar återkom han och träffade då hr M. å dennes kontor. Hr M. blef ytterst mjuk i ryggen och bad om ursäkt och sade sig hafva trott att det endast var en vaktmästare, som sökt honom. Landshöfdingen lät emellertid hr M. veta, att denne icke handlade rätt och att en vaktmästares tid mången gång är lika dyrbar som en landshöfdings.
Shahen lurad. Indiska tidningar berätta följande: Shahen skänkte nyligen khanen af Bokahara några speldosor,, speglar o.d. Denna artighet besvarades af khanen dermed att han skickade sex unga odalisker, af hvilka ännu ingen fylt 16 år, till shahen. På vägen tillfångatogos dock odaliskerna och deras bevakning af turkmanerna. Nasr-Eddin bjöd nu för hvarje tillfångatagen odalisk fyra officers-kors af sin sol- och lejon-orden, något som dock turkmanerna afslogo med den invändningen, att de föredrogo de vackra odaliskerna framför de vackraste dekorationer. Slutligen måste shahen erlägga 4,000 francs i lösen för hvarje odalisk. Men huru stor blef ej uppståndelsen i palatset i Teheran, då odaliskerna kommo dit, och man fann att turkmanerna behållit de unga odaliskerna och i deras ställe skickat gamla exemplar från sina egna harem! Shahen skall hafva svurit turkmanerna en blodig hämd.
"Rothuggaren" är titeln på verldens förmodligen allra radikalaste tidning. Den utkommer på svenska i Lichtfield i Minnesota och utgifves af en äldre herre, F.H. Widstrand, som för några år sedan utgaf arbetarebladet "Demokraten" i Stockholm. Bladet kämpar för afskaffande af "fattigdom, elakhet, okunnighet, osedlighet, omåttlighet i mat och dryck, orättvisa, lagvrängning, förtryck och allt ondt". Detta lilla men nätta program skall genomföras genom vegetarianism, utbildandet af ett verldsspråk, socialism och nihilism. "Rothuggaren" vill icke blott afskaffa alla krönta hufvuden, utan äfven alla presidenter, guvernörer, riksdagsmän och prester. Bladet förklarar, att "de, som afrättade Alexander Nilsson, kallad kejsare af Ryssland," handlade mycket riktigt, och kallar drottning Victoria "ett förryckt spöke, en hårdhjertad hyäna". "Oscar Bernadotte" får åtskilliga faderliga råd. Förenta staternas presidenter och guvernörer stämplas såsom tyranner. Rikedom är naturligtvis en vederstyggelse för "Rothuggaren"; rika menniskor äro alllmänt förskräckligt hårdhjertade. "Behöfves det dynamit för att göra dem ömhjertade? Först en liten delning, derefter förbud mot att låna ut pengar och slutligen förbud för både staten och enskilda att sätta sig i skuld – och så är det slut med fattigdomen". En gång har dock "Rothuggaren" visat sig relativt moderat: det var när en svensk grefve (?) föreslog progressiv beskattning i Sverige, och bladet skref: "Detta bevisar, att icke alla adelsmän äro skurkar."
Stilprof. Detta föreskrifver sig säkerligen från förra århundradet, fastän förmodligen någon spjufver gjort det 100 år yngre.
Jag får lof gifva alla dem en varning som går öfver gångbron mellan Frändefors och Aspelund. Jag gick öfver henne vid hösten 1881 och då var hon fast och stödig nu gick Jag der öfver Palmesöndag och då hade hon fått en annan beskaffenhet det såg ut för mig som det hade skullat varit min sista Kyrkogångsdag ty gångträna ramlade upp och ned om hvarandra. Och den södra hand redan hallade på sig söder ut så att Jag trode hon skulle falla af sig siälf medan Jag stod och beskådade henne händer det så att någon staplar och stöter intill henne så tar hon Ögonblikligen afsed i från denna verlden så att det är oförståndiget och otillbörliget att gå öfver den bron sådan som hon nu är
Handelsunderrättelser.
Göteborgs börs den 8 maj. Spanmålsmarknaden har, i samma mån vädret visat sig för årsväxten ogynsamt, antagit en afgjordt lifligare stämning så väl in loco som hvad beträffar exportartikeln hafre. I Hvete och Korn är emellertid fortfarande stillhet rådande, men i förstnämda artikel lära åtskilliga försäljningar vara i görandet. Råg saknar för närvarande nästan helt och hållet säljare, enär de laddningar, som i dagarne tillförts, varit på förhand afslutade, köplusten har ökats och fortfar den nu rådande torkan, skall helt visst en lifligare spekulation ej uteblifva. Dagens pris är för lättare rysk vara om 280 skålp. 1:7 `1:8 och för tyngre tysk om c:a 300 skålp. 1:17 à 1:18 pr 20 skålp. Hafre har under förra veckan gått upp i pris å Londons marknad sex pence, hvartill dock i går omsättningen var trög. Visserligen är väderleken af beskaffenhet att underblåsa den inträdda fastare hållningen, men då nu, sedan de ryska Östersjöhamnarne öppnats, stor tillförsel snarast är att vänta, skola väl de växande förråden paralysera stegringslusten. Här ha på senaste tiden rätt omfattande affärer förekommit och med den inländska sjöfartens öppnande har jemväl tillförseln betydligt tilltagit, så att stor skeppning för närvarande eger rum. Dagens delvis stegrade priser äro följande: hvit god riad hafre om 9½ à 10 lisp. 87 öre, riad 88 öre, 9½ lisp. vara 85 öre och hvit frisk vara om 9½ lisp. 93 öre pr 20 ℔.
kände hon sig frestad att springa fram och gifva sin närvaro tillkänna; men huru förklara detta sena besök och sitt förvirrade utseende – nej, bäst vore, att morgondagen finge förklara allt, och dessutom skulle hennes apparition nu endast framkalla en hel mängd invändningar mot det beslut hon fattat. Derför afstod hon ock ifrån att ge sig tillkänna.
Lika tyst och obemärkt som hon kommit, lika tyst och utan att varsnas ilade hon bort. Nya känslor, förmildrande de förras bitterhet, uppfylde nu hennes själ. Hon behöfde icke längre känna sig ensam och omgifven af hala tungors anmärkningar; hon visste sig nu kunna blifva lycklig i uppfyllandet af sina pligter mot dessa älskliga personligheter, som stodo henne så nära. Hon skulle älska dem och tillvinna sig deras ömhet tillbaka. Hon ville söka att bidraga till deras och allas lycka som kommo i hennes väg, och på så sätt hoppades hon helt visst finna sällheten; ty hon ville göra det goda endast för det godas skull och för tillfredsställelsen att handla ädelt och rätt.
När Gudrun slutligen återkom till Elgnäs och visade sig för sina gäster var all hennes oro försvunnen och hon log ett lyckligt leende och ögonen hade återfått sin forna strålglans.
"Älskade lilla Gudrun, min engel, hvar har du varit? Vi ha alla hållit på att dö af ångest för din skull!" Så uttryckte sig friherrinnan Hjelmkrona vid åsynen af Gudrun, i det hn utsträckte sina båda armar emot den ankomna.
___
Dagen derpå var det ståtliga Elgnäs iklädt en mer än någonsin festlig skrud, och solen bestrålade det hela med klar och molnfri himmel. Rikedomen hade rört sin trollstaf. Allt var smakfullt och väl ordnadt. Middagsborden blänkte af silfver, kristall och doftande blommor. Balsalongen och rummen derintill uppfyldes af vällukter från der anordnade grottor och vattenkonster. Förtjusande grupper af blommande krukväxter med hvita gipsbilder i dess midt, korridorer förvandlade till skuggrika alléer och utanför i trädgård och park kulörta lyktor upphängda för den kommande dunkla augustiaftonen, med ett ord: allt var ordnadt smakfullt och väntade endast på att fyllas af lysande gäster.
Ställets unga värdinna stod ännu qvar i sitt rum. Hon var färdigklädd för denna sin sista fest, dyrbart och smakfullt som vanligt. Den klädning hon bar, ordnad med hvita spetsar, var af en så ljus färg, att den liknade rosens mattaste schattering. Dyrbara smycken prydde hals, armar och bröst, ja blänkte så klart, att solstrålarne bröto sig i fördubblad glans mot dess klara vatten. Hon stod midt i rummet med blicken riktad mot golfvet och ett leende så rent som det nogonsin kunde förekomma hos en ren själ.
"Nu är stunden inne, då jag får läsa ditt bref, kära, välmenande mormor", sade hon vid sig sjelf. "Ja, ty nu har jag gjort mitt val för lifvet och afsagt mig alla anspråk för egen del. Min följeslagare skall heta kärlek till nästan, barmhertighet och uppfylda pligter. Jag tackar dig, min Gud, som så huldrikt vårdat dig om mig och låtit mig ana din mening med de pund du lemnat i min vård. Ack, bistå mig äfven hädanefter och hjelp mig att nyttja dem så, att de bli använda till din ära! – Och nu, min egen mormor, få vi se hvad du har att säga mig."
Hon upptog brefvet, bröt förseglingen och läste:
"Helt visst är allt för dig klart, när du läser dessa rader. Den af de båda unga männen, Gotthard och Henning, som framlemnat det bref till dig som jag uppdragit åt hvar och en af dem att göra, han är din bäste oegennyttigaste och mest dig värdig, ty hans karaktär är fast och uppriktig. Räck honom din hand och blif lycklig. Ja, min Gudrun, lef lycklig med honom, som du älskar, ty en aning tillhviskar mig hvem af de båda som består profvet. Någon annan tar jag för afgjordt att du icke fäster afseende vid. När hvar och en endast visar sina goda egenskaper, är det icke så lätt att gissa sig till de motsatta; men af frukten känner man trädet och af gerningen mannen. Den som fullgör ett gifvet löfte, om detta ock måste ske med uppoffring af egna fördelar, är en hederlig man, och på hans ord kan en qvinna tryggt förlita sig, åt honom kan hon förtro sitt lifs lycka. En sådan man bör hon värdera, ty han är värd hennes hjertas varmaste, skönaste känslor. Behöfver jag väl säga dig mer?
"Du, Gudrun, förljufvade min ålderdom och förvärfvade dig sjelf min kärlek – se der hvarför jag icke kan underlåta att tänka på din lycka och hvarför min sista suck kommer att innebära en bön för ditt väl.
"Bed Gotthard förlåta den smärta jag förorsakat honom genom det bref, som öppet lemnades honom i händer af mig. Min mening var icke att afvisa honom dermed, endast att stadfästa ditt förtroende till honom.
"Nu inser du meningen af detta brefs innehåll och din besynnerliga, kanske allt för försigtiga mormors beteende.
"När du läser dessa rader är Carolas stoft helt visst förmulnadt; men hennes själ skall likväl mana godt för dig, ty kärleken är störst och utgången från Gud.
Eufrosyn von Strahl."
"Kära, gamla mormor, hvad du var god!" hviskade dotterdottern, ännu med blicken på brefvet i sin hand och i sina ögon klara perlor, långt skönare än de ädelstenar hon bar. "Ack, så väl du menade, och hvad jag tackar dig! Men det är förbi nu, och Gotthard har icke samma känslor för mig nu som förr; likväl vill jag försöka att återförvärfva mig hans förtroende och vänskap."
Dörrens häftiga öppnande afbröt Gudruns monolog. Det var Celie som sväfvade in, brådskande och lätt som en elfva. Hennes anblick var en skön och strålande företeelse: idel glädje, lif och lycka. Drägten hade minnets färg och hennes långa glänsande lockar voro prydda med en krans af de skönaste rosor. Hon var dagens drottning, ty hon fylde nu sina tjugufem år, och för hennes skull var denna fest arrangerad på Elgnäs.
"Gudrun, sötaste Gudrun, hvad jag tackar och beundrar dig!" utropade Celie och omfamnade den sålunda tilltalade gång på gång. "Du har bevisat dig vara min verkliga väninna och stadfästat min lycka för alltid. Men hvad skall väl hela verlden säga härom? Helt visst klandra oss båda, dig som gifvit och mig som emottagit så mycket. Dock, icke behöfver någon veta huru jag blifvit så rik. Sötaste du, en sådan födelsedagsgåfva, många tusen! Så glad jag är! Bara du inte ångrar dig, Gudrun, ty när mamma och Henning få veta härom, så får jag icke återlemna något.
(Forts.)
