I de stora kulturländerna uppstå, dryftas och utredas ej sällan viktiga allmänmänskliga frågor, långt innan de nå till Nordens aflägsna och folkfattiga länder. Nämda förhållande har många olägenheter, men det har åtminstone en fördel: vi kunna studera olika praktiska försök till frågornas lösning och draga fördel af andra länders erfarenhet.
En sådan stridsfråga är den om kyrkans ställning till statsskolorna. Den är i åtskilliga stater löst efter i regeln långvariga och hetsiga strider. I andra länder pågår kampen ännu och flerstädes så våldsamt, att den delar medborgarna i fientliga läger. Endast till de mera aflägsna staterna, i hvilka det stora flertalet medborgare nominelt tillhör en trosbekännelse, har frågan icke nått — åtminstone ej som stridsfråga.
Bland de olika partierna finner man ett som kräfver, att folkundervisningen helt och hållet skall öfverlämnas åt kyrkan. Ett annat stort parti fordrar, att staten som sådan skall ordna sina kommande medborgares undervisning och att följaktligen i denna ingen religionsundervisning skall ingå. De olika kyrkorna få sörja för undervisning i sina skilda trosläror för sina bekännares barn, men med denna undervisning har staten intet att skaffa. Ett tredje parti anser, att religionsundervisning bör meddelas i statsskolorna, men utan att vara ett tvångsämne och utan att undervisningen har en konfessionell
