Tal av Barack Obama vid mottagandet av Nobels fredspris i Oslo 10 december 2009
|
| På engelska Wikipedia finns en artikel om Nobels fredspris 2009 |
Eders Majestäter, Eders Kungliga högheter, Ärade medlemmar av den norska Nobelkommittén, medborgare i Amerika, och medborgare i världen:
Jag tar emot denna hedersutmärkelse med djup tacksamhet och stor ödmjukhet. Det är en utmärkelse som talar till vår högsta önskan - att trots all grymhet och lidande i vår värld, så är vi inte fångna i vårt eget öde. Våra åtgärder har betydelse och vi kan styra om historiens gång i en riktning mot en ökad rättvisa.
Men jag skulle inte vara ärlig om jag inte erkänner att Ert generösa beslut av många i hög grad har uppfattats som kontroversiellt. Till viss del beror det på att jag befinner mig i början och inte slutet, av mitt arbete på världsscenen. Jämfört med några av de framstående personer i historien som har fått detta pris som Schweitzer, King, Marshall och Mandela, är mina prestationer ringa. Och så finns det många män och kvinnor i världen som fängslats och misshandlats i kampen för rättvisa, de som arbetar och sliter inom humanitära organisationer för att lindra lidande; de ej uppmärksammade miljoner som med stort mod och medkänsla arbetar i det tysta som inspirerar den mest förhärdade cyniker. Jag kan inte argumentera emot de som tycker att dessa män och kvinnor - några kända, några okända för alla utom för de som blivit hjälpta - att vara betydligt mer förtjänta av detta pris än jag själv.
Men kanske den mest grundläggande frågan som ställs omkring att jag mottar det här priset är det faktum att jag är överbefälhavare för militären i en nation som är mitt uppe i två krig. Det ena av dessa krig håller på att avvecklas. Det andra är en konflikt som Amerika inte initierade, där vi tillsammans med 42 andra länder - däribland även Norge - försöker försvara oss själva och alla andra nationer från ytterligare attacker.
Ändock, vi befinner oss i krig, och jag är ansvarig för att skicka tusentals unga amerikaner för att strida i ett fjärran land. Vissa kommer att döda, och vissa kommer att bli dödade.
Så jag kommer hit i hög grad medveten om de stora uppoffringar som väpnade konflikter innebär, fylld med många svåra frågor som rör förhållandena mellan krig och fred, och vår strävan att byta ut det ena mot det andra.
Nåväl, dessa frågor är inte nya. Krig, i en eller annan form, uppstod i samma skede som de första konflikerna mellan människor uppstod. I historiens begynnelse ifrågasattes inte dess etik; det var helt enkelt ett faktum precis som torka och sjukdomar -- det var så som stammar och senare civilisationer försökte ta makten och lösa sina konflikter.
Med tiden, när etik och lagar växte fram för att få kontroll över våldet mellan grupper, försökte också filosofer och präster och statsmän begränsa den destruktiva makt som krig innebär. Konceptet "det rättfärdiga kriget" fördes fram, i den mening att krig kunde vara berättigat endast om vissa villkor var uppfyllda; om det bedrevs som en sista utväg eller i självförsvar, om det våld som användes var proportionerligt, och om civila förskonades från våld närhelst det var möjligt.
Naturligtvis vet vi från historien att begreppet "det rättfärdiga kriget" sällan har ägt rum. Människors uppfinningsrikedom när det gäller att döda varandra har visat sig outsinlig, liksom vår förmåga att visa avsaknad av barmhärtighet mot de som ser annorlunda ut eller som tillber en annan Gud. Krig mellan arméer avlöstes av krig mellan nationer - totala krig, där distinktionen mellan stridande och civila suddades ut. Under loppet av 30 år, skulle ett sådant blodbad två gånger drabba denna kontinent. Och även om det är svårt att föreställa sig en mer rättvis sak än nederlaget för tredje riket och axelmakterna, var andra världskriget en konflikt där antalet civila offer översteg antalet soldater som miste livet.
I kölvattnet av en sådan förstörelse, och med tillkomsten av kärnvapen, blev det klart för både den som segrade och den besegrade att världen måste skapa institutioner för att förhindra ett nytt världskrig. Ett kvarts sekel efter att Förenta Staternas senat avvisat grundandet av Nationernas förbund - en idé från Woodrow Wilson som gav honom detta pris - så ledde Amerika världen i arbetet med framtagning av en ordning som skulle kunna bevara freden; en Marshallplan och FN, mekanismer för att styra hur krig skulle föras med fördrag för att skydda mänskliga rättigheter, förebygga folkmord och begränsa de allra farligaste vapnen.
Till stor del så lyckades dessa ansträngningar. Det är sant att fruktansvärda krig har utkämpats, och många grymheter har begåtts. Men vi har inte behövt uppleva något tredje världskriget. Det kalla kriget slutade med jublande folkmassor som rev ner en mur. Den internationella handeln har bidragit till att väva samman stora delar av världen. Miljarder har befriats från fattigdom. Idealen om frihet och självbestämmande, jämlikhet och rättsstaten har sakta vunnit terräng. Vi är arvtagare till det mod och framsynthet som tidigare generationer uppvisade, och det är ett arv som mitt eget land är rättmätigen stolt över.
Och ändå, ett decennium in i ett nytt århundrade, så vacklar denna ordning under tyngden av nya hot. Världen behöver kanske inte längre vara rädd för att ett kärnvapenkrig kan utbryta mellan två supermakter, men spridningen av kärnvapen kan öka risken för en katastrof. Terrorism har länge varit en taktik, men modern teknik möjliggör för några få små människor med ett oproportionerligt raseri att mörda oskyldiga människor i en ohygglig omfattning.
Dessutom har krig mellan nationer i allt högre grad ersatts av krig inom nationer. Gamla konflikter mellan etniska grupper eller sekter har väckts till liv; ett ökande antal separatistiska rörelser med tilltagande uppror, stater som faller sönder - allt detta har i allt högre grad satt civilbefolkningen i en fälla med ett ändlöst kaos. Med dagens krig, där många fler civila dödas än soldater, sås ett frö till framtida konflikter, ekonomier havererar, civila samhällen faller sönder, antalet flyktingar ökar och barn blir svårt ärrade.
Jag har idag inte med mig en definitiv lösning på problemen med krig. För att klara dessa utmaningar vet jag dock att det kommer krävas samma visioner, lika hårt arbete och uthållighet som det krävdes för de män och kvinnor som handlade så djärvt under föregående årtionden. Och det förutsätter att vi tänker i nya banor vad gäller begreppet "det rättfärdiga kriget" och kraven för en rättvis fred.
Vi måste börja med att erkänna den bistra sanningen: Vi kommer inte kunna utrota våldsamma konflikter i vår livstid. Det kommer finnas tillfällen då nationer - enskilt eller i samverkan - kommer fram till att användningen av våld inte bara är nödvändigt utan även kan vara moraliskt försvarbart.
Jag framför detta påstående väl medveten om vad Martin Luther King Jr. sade i samma ceremoni för många år sedan: "våld leder inte till varaktig fred. Det löser inga sociala problem, det bara skapar nya och mer komplicerade sådana." Genom att jag står här som ett direkt resultat av Dr. Kings livsverk, är jag ett levande vittnesbörd av den moraliska kraft som ligger i begreppet icke-våld. Jag vet att det inte ligger något svagt - inget passivt - inget naivt - i Gandhis och Kings övertygelse.
Men som statschef som svurit ed på att skydda och försvara mitt land, kan jag inte enbart ledas av deras tro. Jag möter världen som den är, och kan inte stå overksam inför hoten mot det amerikanska folket. För en sak är säker: Onskan existerar i världen. En icke-våldsrörelse hade inte kunnat stoppa Hitlers arméer. Förhandlingar kan inte övertyga al-Qaidas ledare att lägga ned sina vapen. Att säga att våld ibland kan var en nödvändighet är inte en uppmaning till cynism - det är ett erkännande av historien, människans brister och begränsningar i orsaker.
Jag lyfter fram denna punkt eftersom det i många länder finns en djup ambivalens runt militära insatser idag, oavsett orsak. Ibland är denna hålling förenad med ett reflexivt misstänkliggörande av Amerika, världens enda militära supermakt.
Men världen måste komma ihåg att det inte bara var internationella institutioner - inte bara avtal och deklarationer - som gav stabilitet i världen efter andra världskriget. Oavsett de misstag vi har begått, är det ett faktum: Förenta staterna har i mer än sex deciennier bidragit till att garantera säkerheten i världen med våra medborgares blod och styrkan i våra vapen. Insatserna och de offer som våra män och kvinnor i uniform har svarat för har främjat fred och välstånd från Tyskland till Sydkorea, och möjliggjort för demokratin att få fäste på platser som på Balkan. Vi har axlat denna börda inte för att vi försöker påtvinga vår egen vilja. Vi har gjort detta i eget intresse - därför att vi önskar en bättre framtid för våra barn och barnbarn, och genom att vi tror att deras liv blir bättre om andras barn och barnbarn ges möjlighet att leva i frihet och välstånd.
Jo, kriget som företelse har en roll att spela för att bevara freden. Trots denna sanning måste en annan samexistera med en annan sanning - att oavsett hur motiverat, så medför krig mänskliga tragedier. Soldatens mod och offervilja är ärofull, och uttrycker en hängivenhet till sitt land, den goda sakens skull, och lojaliteten mot sina vapenbröder. Men kriget själv är aldrig ärofyllt, och vi får aldrig glorifiera det som sådant.
Så en del av vår utmaning är att försöka förena dessa två motsägelsefulla sanningar - att krig ibland är nödvändigt, men att krig i för stor omfattning också är ett uttryck för människans dårskap. Konkret måste vi inrikta våra insatser mot det som president Kennedy förde fram för länge sen: "Låt oss koncentrera oss, sade han," på ett mer praktiskt sätt, ett sätt som har större förutsättningar att lyckas skapa en varaktig fred, som inte bygger på en plötslig ändring i människans natur, utan på en gradvis utveckling av människans institutioner." En gradvis utveckling av människans institutioner.
Hur kan denna utveckling se ut? Vad kan dessa steg bestå av i praktiken?
Till att börja med tror jag att alla nationer - starka liksom svaga - måste följa vissa normer som styr användandet av våld. Jag - liksom alla andra statschefer - måste förbehålla sig rätten, att om nödvändigt, agera på egen hand för att försvara sitt land. Jag är dock övertygad om att följa standarder, internationella standarder, stärker de som agerar efter dessa, och isolerar och försvagar de som inte gör det.
Världens slöt upp för Amerika efter 11 september-attackerna, och fortsätter att stödja vårt arbete i Afghanistan, genom de fasansfulla verkningar dessa meningslösa attacker medför och erkännandet av principen om självförsvar. Likaså förstod världen att man måste konfrontera Saddam Hussein när han invaderade Kuwait - ett samförstånd som sände ett tydligt budskap till alla, att aggression är förknippad med ett pris.
Dessutom kan inte Amerika - i själva verket ingen nation - kräva att andra följer de regler vi satt upp om vi vägrar att följa dem själva. För om vi inte gör det blir våra åtgärder godtyckliga och undergräver möjligheterna till framtida insatser, oavsett hur berättigade dom än är. Och detta blir särskilt viktigt när det gäller militära insatser som sträcker sig utöver självförsvar eller försvar av en nation mot en angripare. Mer och mer, konfronteras vi alla med svåra frågor om hur man ska förhindra slakten av civila av sin egen regim, eller för att stoppa ett inbördeskrig vars våld och lidande kan utplåna en hel region. Jag tror att våld kan rättfärdigas av humanitära skäl, som det var på Balkan, eller på andra platser som har ärrats av krig. Passivitet kastar skuggor över vårt samvete och kan leda till mer kostsamma insatser senare. Därför måste alla ansvariga nationer erkänna den roll som militärer med ett tydligt mandat kan spela för att bevara freden.
USA: s engagemang för den globala säkerheten kommer aldrig att vackla. Men i en värld där hoten är mer diffusa, och uppdragen mer komplexa, kan USA inte agera ensam. Amerika kan inte ensam säkra freden. Detta är sant i Afghanistan. Detta är sant i fallerade stater som Somalia, där terrorism och pirater har sällskap av svält och mänskligt lidande. Och tyvärr kommer det fortsätta att vara sant i instabila regioner i många år framöver.
Ledare och soldater i Nato-länder, deras vänner och allierade, visar detta genom de resurser man ställt till förfogande och det mod man har uppvisat i Afghanistan. Men i många länder finns det en konflikt mellan de insatser som våra soldater svarar för och tvetydigheten hos den bredare allmänheten. Jag förstår varför krig inte är populärt, men jag vet också detta: Tron att fred är önskvärd är sällan tillräckligt för att uppnå den. Fred kräver ansvar. Fred innebär uppoffringar. Därför fortsätter NATO att vara oumbärlig. Det är därför vi måste stärka FN och regionalt fredsbevarande styrkor och inte lämna över denna uppgift till ett fåtal länder. Det är därför vi hyllar de som återvänder hem från fredsbevarande uppdrag och träning utomlands, till Oslo och Rom, till Ottawa och Sydney, i Dhaka och Kigali - vi hedrar dem inte som skapare av krig, utan för deras insatser - insatser för fred.
Låt mig ta upp en sista punkt vad gäller användning av våld. Samtidigt som vi fattar svåra beslut om att gå i krig, måste vi också tänka klart om hur vi bedriver krig. Nobelkommittén uppmärksammade denna sanning genom att ge det första fredspriset till Henry Dunant - grundare av Röda korset och en drivande kraft bakom tillkomsten av Genèvekonventionerna.
Där våld är nödvändigt, har vi också ett moraliskt och strategiskt intresse av att förbinda oss att följa vissa uppförandekoder. Och även när vi möter en ond motståndare som inte håller sig till några regler, tror jag att USA måste fortsätta att vara en föregångare i hur krigföring bör bedrivas. Det är vad som skiljer oss ifrån de vi slåss emot. Det är en källa till vår styrka. Det är därför jag förbjudit tortyr. Det är därför som jag beordarde att fängelset i Guantanamo Bay ska stängas. Och det är därför jag har slagit fast att USA ska följa Genèvekonventionerna. Vi förlorar oss själva när vi kompromissar med de stora ideal som vi kämpar för att försvara. Och vi hyllar - vi hyllar dessa ideal genom att upprätthålla dem, inte enbart när det är enkelt, men även när det är svårt.
Jag har talat rätt utförligt om de frågor som vi måste ställa oss som talar till våra hjärtan när vi väljer att föra krig. Men låt mig nu gå över till våra strävanden att undvika dessa tragiska val och ange tre sätt hur vi kan bygga en rättvis och varaktig fred.
Till att börja med, när det gäller hur vi hanterar de nationer som bryter mot regler och lagar, tror jag att vi måste skapa alternativ till våld som är tuffa nog att faktiskt ändra beteenden -- för om vi vill uppnå en varaktig fred så måste orden från det internationella samfundet betyda något. De regimer som bryter mot reglerna måste hållas ansvariga. Sanktioner måste motsvara ett verkligt pris. Oförsonlighet måste mötas med ökade påtryckningar - och sådana påtryckningar kan bara bli verkliga om världen står enad.
Ett angeläget exempel på detta är försöken att förhindra spridning av kärnvapen, och sträva efter en värld utan dem. I mitten av förra århundradet anslöts sig nationer till ett bindande fördrag med ett tydligt budskap: Alla ska ha ges möjligheten att använda fredlig kärnkraft, de som inte har kärnvapen ska inte införskaffa dessa och de som innehar kärnvapen ska arbeta för nedrustning. Jag är fast besluten att försvara detta fördrag. Det är en central punkt i min utrikespolitik. Och jag samarbetar med president Medvedev för att minska Amerika och Rysslands innehav av kärnvapen.
Men det åligger oss också alla att aktivt verka för att nationer som Iran och Nordkorea inte äventyrar detta system. De som hävdar att de respekterar internationell lag kan inte blunda när dessa lagar nonchaleras. De som värnar om sin egen säkerhet kan inte bortse från risken för en kapprustning i Mellanöstern och Ostasien. De som eftersträvar fred kan inte stå overksamma när nationer beväpnar sig själva med avsikt att kunna bedriva kärnvapenkrig.
Samma principer gäller för dem som bryter mot internationella lagar genom att brutalisera sitt eget folk. När det pågår ett folkmord i Darfur, systematiska våldtäkter i Kongo, förtryck i Burma - måste det få konsekvenser. Ja, det kommer att krävas insatser, ja, det kommer att krävas diplomati - men det måste få konsekvenser när dessa delar misslyckas. Och ju mer enade vi står, desto mindre troligt är det att vi kommer att ställas inför valet mellan väpnad intervention och delaktighet i ett förtryck.
Detta leder mig in på en andra punkt - den typ av fred som vi eftersträvar. För fred är inte enbart avsaknad av synliga konflikter. Endast en rättvis fred som uppfyller alla individers grundläggande rättigheter och värdighet kan bli verkligt bestående.
Det var denna insikten om detta som låg bakom förmuleringarna i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som togs fram efter andra världskriget. I kölvattnet av förödelsen kom man fram till de att om inte de mänskliga rättigheterna värnas, är fred bara ett tomt löfte.
Och ändå, ignoreras dessa deklarationer alltför ofta. För vissa länder, är oförmågan att upprätthålla de mänskliga rättigheterna ursäktad av det falska påståendet att dessa på något sätt är västerländska principer, främmande för vissa kulturer eller vid olika stadier i ett lands utveckling. Och i Amerika har det länge funnits spänningar mellan de som beskriver sig själva som realister respektive idealister - en spänning som antyder att vi har valt att värna om våra egna specifika intresseområden genom att bedriva en långtgående kampanj för att försöka införa våra egna värderingar runt om i världen.
Jag motsätter mig denna uppfattning. Jag tror att freden är instabil där medborgarna förvägras rätten att tala fritt och dyrka den eller de vill, välja sina egna ledare och samverka utan rädsla. Uppdämt missnöje, undertryckandet av stammar och religiösa identiteter kan leda till våld. Vi vet också att motsatsen är sann. Först när Europa blev helt fritt blev det slutligen fred. Amerika har aldrig utkämpat ett krig mot en demokrati, och våra närmaste vänner är regeringar som skyddar sina medborgares rättigheter. Oavsett hur känslokyla definieras, så betjänas varken USA eller världen - av ett förnekande av människans strävan.
Även om vi respekterar unika kulturer och traditioner i olika länder, kommer Amerika alltid att vara en förespråkare för de mänskliga strävanden som är universella. Vi kommer att vittna om den tysta värdighet som reformatorer som Aung Sang Suu Kyi stod för; det mod som Zimbabwier uppvisade som gav sin röstsedel trots hot om repressalier, de hundratusentals som tågade tysta genom gatorna i Iran. Det är uppenbart att ledarna för dessa regimer fruktar sitt eget folks strävanden mer än kraften hos någon annan nation. Och det är alla fria människors och fria nationers ansvar att göra klart för dessa rörelser - dessa rörelser av hopp - att vi står på deras sida.
Låt mig också säga detta: Främjande av mänskliga rättigheter kan inte handla om enbart uppmaningar. Ibland måste det ske kopplad till omsorgsfull diplomati. Jag vet att samarbete med förtryckarregimer strider mot den rena avsky man borde känna mot dessa regimer. Men jag vet också att sanktioner utan en utsträckt hand - fördömande utan diskussion - endast kan leda till ett förlamande status quo. Ingen förtryckande regim kan fås att ledas in på en ny väg om den inte ges en möjligheten att välja en öppen dörr.
Mot bakgrund av kulturrevolutionens fasor, så framstod Nixons möte med Mao oförlåtlig - och ändå så bidrog det med all säkerhet till att Kina leddes in på en väg där miljontals invånare har lyfts från fattigdom och fått tillgång till ett öppnare samhälle. Påven Johannes Paulus engagemang i Polen skapade utrymme inte bara för den katolska kyrkan att verka, men öppnade också vägen för ledare av arbetarklassen som Lech Walesa. Ronald Reagan insatser för vapenkontroll och hyllande av perestrojkan inte bara förbättrade relationerna med Sovjetunionen, men stärkte också dissidenter i hela Östeuropa. Det finns ingen enkel formel för allt detta. Men vi måste försöka så gott vi kan att balansera isolering och samverkan, påtryckningar och incitament, så att mänskliga rättigheter och värdighet gör framsteg med tiden.
För det tredje, en rättvis fred omfattar inte enbart medborgerliga och politiska rättigheter - det måste omfatta ekonomisk trygghet och möjligheter. För verklig fred är inte bara frihet från rädsla, men frihet från nöd.
Det är onekligen sant att en utveckling sällan blir varaktig utan tygghet; det är också sant att trygghet inte existerar där människor inte har tillgång till tillräckligt med mat, rent vatten, mediciner och tak över huvudet som är nödvändigt för att överleva. Den existerar inte där barn inte kan få en anständig utbildning eller ett arbete som kan försörja familjen. Avsaknaden av hopp kan få ett samhälle att ruttna inifrån.
Och det är därför hjälp till jordbrukare för att kunna producera livsmedel för sitt eget folk - eller till nationer för att utbilda sina barn och ta hand om sina sjuka - inte enbart handlar om välgörenhet. Det är också för att världen måste samarbeta för att möta klimatförändringar. Det finns få motstridiga vetenskapliga uppfattningar om att om vi inte gör något kommer vi att utsättas för mer torka, större svält, mer massflykt - som alla ger näring åt fler konflikter i årtionden framöver. Av den anledning är det inte bara forskare och miljöaktivister som kräver snabba och kraftfulla åtgärder - utan också militära ledare i mitt eget land och andra länder som inser att vår gemensamma säkerhet är hotad. Avtal mellan nationer. Starka institutioner. Stöd för mänskliga rättigheter. Investeringar i utveckling. Alla dessa delar är viktiga för att åstadkomma den utveckling som president Kennedy talade om. Och ändå tror jag inte att vi har viljan, att bestämma, den uthållighet, för att slutföra detta arbete utan något mer - och det är en fortsatt utvecklingen av vår moraliska fantasi, ett hävdande att det finns saker vi inte kan köpslå om som vi alla delar.
Allteftersom världen krymper kan man förledas att tro att det skulle bli lättare att förstå hur lika vi är, förstå att vi alla i grunden strävar efter samma saker; att vi alla hoppas på en chans att leva våra liv med ett visst mått av lycka och tillfredsställelse för oss själva och våra familjer.
Och ändå på något sätt, med tanke på den hissnande snabba globaliseringen, kulturella utjämningen, är det kanske inte förvånande att folk är rädda för att förlora vad de värdesätter i sin speciella identitet - sin ras, sin stam, och kanske viktigaste i sin religion . På vissa platser har denna rädsla lett till konflikter. Ibland känns det även som om vi går bakåt i utvecklingen. Vi ser det i Mellanöstern, i konflikten mellan araber och judar som tycks öka. Vi ser det i länder som slits sönder av gränser som dras mellan olika stammar.
Och allra farligast, vi upplever att religionen används för att rättfärdiga mord på oskyldiga av de som har förvrängt och smutskastat den stora religionen islam, och som attackerade mitt land från Afghanistan. Dessa extremister är inte de första att döda i Guds namn, de grymheter som begicks under de kristna korstågen är väl dokumenterade. Men de påminner oss om att inget heligt krig någonsin kan vara ett rättfärdigt krig. För om du verkligen tror på att ni genomför den gudomliga viljan, så finns det ingen anledning till återhållsamhet - ingen anledning att skona den gravida modern eller sjukvårdaren, eller Röda korsets arbetare , eller t.o.m. en person med din egen religiösa övertygelse. En sådan skev syn på religion är inte bara oförenligt med idén om fred, jag tror att den är oförenlig med själva syftet med tro - för en grudläggande regel som är centralt i varje större religion är att vi ska bete oss mot andra som vi vill att andra skall bete sig mot oss själva.
Att leva upp till denna lag om kärlek har alltid varit centralt i kampen mot människans aggressiva natur. För vi är ofullkomliga. Vi gör misstag, och faller offer för frestelser av stolthet och strävan efter makt, och ibland ren onska. Även de av oss med de bästa avsikter kommer ibland att misslyckas med att handla rätt och begå misstag.
Men vi behöver inte veta när människans natur är perfekt för att fortsätta att tro på att villkoren för människan kan fulländas. Vi behöver inte leva i en idealiserad värld för att ändå sträva mot de ideal som gör det till en bättre plats. De icke-våldsprinciper som utövades av män som Gandhi och King kanske inte var praktiskt eller möjligt i alla sammanhang men den kärlek som de predikade - deras fundamentala tro på människans framsteg - måste alltid vara den stjärna som vägleder oss på vår resa.
För om vi förlorar denna tro - om vi avfärdar det som dumt eller naivt, om vi skiljer den från de beslut som vi fattar i frågor som rör krig och fred - då förlorar vi vad som är bäst hos människan. Vi förlorar vår känsla av att det finns en möjlighet. Vi förlorar vår moraliska kompass.
Liksom kommande generationer, måste vi förkasta den framtidsbilden. Som dr. King sade i dessa sammanhang för många år sedan, "Jag vägrar att acceptera uppgivenhet som det slutliga svaret på vissa oklarheter i historien. Jag vägrar att acceptera tanken på att människan ”som hon är skapad” gör henne moraliskt oförmögen att nå upp till det ”hon borde vara”, som alltid kommer att konfrontera henne.
Låt oss sträva efter ”som den borde vara-världen” -- den gnista av gudomlighet som fortfarande kan uppväckas inom var och en av oss.
Någonstans idag, här och nu, i världen som den är, inser en soldat att hans vapen är otillräckliga, men står kvar på sin post för att bevara freden. Någonstans i dag, i denna värld, inväntar en ung demonstrant brutaliteten från sin regering, men har modet att marschera på. Någonstans idag, en mor dömd till fattigdom men som ändå ger sig tid att undervisa sitt barn, skrapar ihop de sista slantar hon har för att kunna skicka barnet till skolan - eftersom hon anser att i en grym värld finns det fortfarande en plats för sitt barns drömmar.
Låt oss leva efter deras exempel. Vi kan erkänna att förtryck alltid kommer att finnas bland oss, och ändå sträva efter rättvisa. Vi kan erkänna den omöjliga uppgiften att utrota fattigdom men ändå sträva efter värdighet. Vi kan erkänna den omöjliga uppgiften att förhindra ett krig men ändå verka för fred. Vi kan göra det - för det är historien om människans framåtskridande; det är hela världens hopp, och i denna utmaningens stund, måste detta vara vår strävan här på jorden.[1]