Ack, Värmeland, du sköna, du härliga land!
Du krona för Svea rikes länder!
Ja, om jag komme mitt i det förlovade land,
till Värmland jag ändå återvänder.
Ja, där vill jag leva, ja, där vill jag dö.
Om en gång ifrån Värmland jag tager mig en mö,
så vet jag att aldrig jag mig ångrar.
Ja, när du en gång skall bort och gifta dig, min vän,
då skall du till Värmeland fara;
där finnes nog Guds gåvor med flickor kvar igen,
och alla ä’ de präktiga och rara.
Men friar du där, så var munter och glad!
Ty muntra gossar vilja Värmlandsflickorna ha;
de sorgsna — dem ge de på båten.
Och Värmelandsgossen, han är så stolt och glad,
han fruktar för intet uti världen.
När Konungen bjuder, då drager han åstad,
bland kulor och blixtrande svärden.
Ja! Vore det Ryssar till tusendetal,
han ej dem alla fruktar, han vill ej annat val,
än dö eller segra med ära.
Och skulle han ej strida med glädje och med mod,
och livet sitt våga, det unga?
Där hemma sitter moder och beder för hans blod,
med Bruden, den älskade, unga,
en Värmelandsflicka, så huld och så skön!
För Kung och Land han strider, och hon skall bli hans lön,
Ho kan honom då övervinna?
