Andra kvädet om Helge Hundingsbane

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Första kvädet om Helge Hundingsbane Sämunds Edda
Översättare: Erik Brate
Gripers spådom  →
Från Erik Brates översättning 1913. Originaltitel: Helgakviða Hundingsbana önnur

Andra kvädet om Helge Hundingsbane[redigera]

Om volsungarna.[redigera]

Konung Sigmund, Volsungs son, hade Borghild av Bralund till äkta; de kallade sin son Helge och efter Helge Hjorvardsson; Hagal fostrade Helge.

Hunding hette en mäktig konung, och efter honom är Hundland uppkallat. Han var en stor krigare och hade många söner, som voro i härnad. Ofrid och fiendskap var emellan konung Hunding och konung Sigmund, bådadera dräpte den andres fränder. Konung Sigmund och hans ättmän hette volsungar och ylvingar.

Helge for hemligen till konung Hundings hov och spejade; konung Hundings son Häming var hemma. Men när Helge begav sig bort, träffade han en herdegosse och sade:

1. »Säg du åt Heming,
att Helge minnes,
vem i brynja
vikingarne dräpte.
Ulven grå
inne ni hade,
som kung Hunding höll
för att Hamal vara.»

Hamal hette Hagals son. Konung Hunding sände män till Hagal för att leta efter Helge, men Helge kunde icke skydda sig på annat sätt än att han tog en tjänstekvinnas kläder och gick att mala. De letade och funno icke Helge; då sade Blind den illistige:

2. »Hagals trälkvinnas ögon
te sig vassa,
ej bondens ätt är det,
som bullrar vid kvarnen;
stenarne rämna,
i stycken springer lådan.

3. Hård lott har nu
hövdingen fått,
då korn från Valland
kungen skall mala;
för denna hand
dugde bättre
än kvarnens handtag
att hålla svärdet.»

Hagal svarade och sade:
4. »Om lådan larmar
är litet under,
då konungadottern
skall kvarnen draga.
Högre än molnen
mön svävade
och som vikingar
med vapen stred,
innan Helge till fånge
henne gjorde.
Syster hon är
till Sigar och Hogne,
därför elaka ögon
har ylvingatärnan.»

Helge kom undan och gick på härskepp; han fällde konung Hunding och kallades sedan Helge Hundingsbane. Han låg med sin här i Brunavag och gjorde där strandhugg, och de åto där rått kött.

En konung hette Hogne; hans dotter var Sigrun, hon var valkyria och red i luft och över hav; hon var Svava pånyttfödd. Sigrun red till Helges skepp och sade:

5. »Vilka låta fartyg
flyta vid stranden?
Var hören I, krigare,
hemma själva?
Vem biden I på
i Brunavåg?
Vart lyster eder
att leden känna?»

Helge sade:
6. »Hamal låter fartyg
flyta vid stranden;
i Lässö höra vi
hemma själva;
bris vi bida
i Brunavåg;
österut lyster oss
att leden känna.»

Sigrun sade:
7. »Var har du, furste,
vapen prövat
eller valplatsens fåglar
föda givit?
Vi är din brynja
med blod bestänkt?
Vi äta hjälmklädda kämpar
köttet rått?»

Helge sade:
8. »Det utförde ylvingars
ättling nyss
väster om havet,
om veta dig lyster,
att björnar jag tog
i Bragalunden
och örnens ätt
med uddarne mättade.

9. Nu orsaken, mö,
är yppad därtill;
stekt därför föga
vi fingo på havet.»

Sigrun sade:
10. »Dråp ger du tillkänna;
död måste på valplatsen
konung Hunding
för Helge falla.
Det drabbades samman,
då släkt I hämnaden,
och blod sprutade
på spetsen av svärdet.»

Helge sade:
11. »Hur visste du,
att vi voro de,
snabbtänkta mö,
som släkt hämnade?
Många hjältesöner
djärva äro
och snarlika
släktingar till oss.»

Sigrun sade:
12. »Ej var jag fjärran,
du folkets hövding,
i går på morgonen
vid den grymmes livsslut;
dock Sigmunds son
slug jag anser,
då i dunkla ord
du döljer din bragd.

13. Förr en gång såg jag dig
fara på långskepp,
när du stod och stred
i stammen den blodiga,
och svala vågor
svallande lekte.
Nu vill sig drotten
dölja för mig,
men Hognes mö
Helge känner.»

Granmar hette en mäktig konung, som bodde vid Svarinshaug; han ägde många söner: en hette Hodbrodd, en annan Gudmund, den tredje Starkad. Hodbrodd var på kungastämma, han förlovade med sig Sigrun, Hognes dotter. Men när hon får veta det, red hon med valkyrior genom luft och över hav att söka efter Helge. Helge var då vid Logafjällen och hade stridit med Hundings söner. Där fällde han då Alf och Eyjolv, Hjorvard och Hervard och var mycket trött av striden och satt vid foten av Arastein. Där träffade honom Sigrun och kastade sig om halsen på honom och kysste honom och sade honom sitt ärende, såsom det säges i den gamla Volsungakvida:

14. Sigrun sökte
segerglad furste,
fattade Helges
hand i sin,
kysste och hälsade
härskaren i hjälm;
kärlek då fattade
fursten till vivet.

15. Hon sade sig älska
av all sin håg
Sigmunds son,
innan hon sett honom.

16. »Med Hodbrodd blev jag
i hären förlovad,
men en annan ädling
äga jag ville;
dock fruktar jag, furste,
mina fränders vrede,
mot min faders egen
önskan jag brutit.»

17. Ej Hognes dotter
dolde sina tankar,
sade Helges huldhet
sig hava önska.

Helge sade:
18. »Vårda dig icke
om vreden hos Hogne
eller oviljan
hos ätten din!
Unga mö, du skall
hos mig leva;
dina fränder, du goda,
fruktar jag icke.»

Helge samlade då en stor flotta och for till Frekastein och de fingo på havet en livsfarlig storm; då ljungade blixtar över dem, och strålarna gingo ned i skeppen. De sågo i luften, att nio valkyrior redo, och de kände Sigrun; då stillade sig stormen, och de kommo helbrägda till land. Granmars söner sutto på ett berg, då skeppen seglade åt land. Gudmund hoppade upp på en häst och red för att speja upp på berget vid hamnen; då bärgade volsungarne seglen. Då sade Gudmund, Granmars son:

19. »Vem är den sköldung,
som skeppen styr,
och gyllene stridsfana
i stammen hissar?
Ej frid tycks mig vara
i främsta spetsen,
kring vikingar blodsrodnad
blänker i skyn.»

Sinfjotle sade:
20. »Här må Hodbrodd
Helge känna,
den till flykt tröge,
i flottans mitt.
Din ätts odaljord
han under sig tvungit,
fjorsungaarvet
med fejd vunnit.»

Gudmund sade:
21. »Dess förr vi skola
vid Frekastein
sams till samman
om vår sak tala.
Tid är, Hodbrodd,
hämnd att vinna,
om den lägsta lotten
vi länge fingo.»

Sinfjotle sade:
22. »Förr skall du, Gudmund,
fösa getter
och i branta
bergsklyftor kliva,
hava i handen
en hasselpåk;
det ser du hellre
än svärdets domar.»

Helge sade:
23. »Det synes dig bättre,
Sinfjotle, passa
att gå i strid
och glädja ornar
än med onyttiga
ord att tvista,
om än hätskhet
härskarne skiljer.

24. Ej goda tyckas mig
Granmars söner
men sanning dock höves
en hövding att säga.
På Moinsheim
märka de läto,
att de saknade ej att svinga
svärden mod,
mycket käcka
kämpar de äro.»

Gudmund red hem med krigsbud; då samlade Granmars söner en här. Med kommo många konungar, där var Hogne, Sigruns fader, och hans söner Brage och Dag. Där var stor strid, och alla Granmars söner föllo och alla deras hövdingar utom Dag Hognesson, som fick fred och svor volsungarne eder. Sigrun gick ut bland de fallne och träffade Hodbrodd nära döden. Hon sade:

25. »Icke skall Sigrun
från Sevafjällen,
konung Hodbrodd,
dig hålla i famn.
Gånget är livet
för Granmars söner;
ulvaflocken grå
äter ymigt lik.»

Då träffade hon Helge och blev mycket glad.

Han sade:
26. »Ej allt, du kloka,
blev idel lycka,
dock säger jag, att nornorna
något vålla.
På morgonen föllo
vid Frekastein
Brage och Hogne;
deras baneman var jag.

27. Rollaugs söner livet
vid Lebjorg miste,
men konung Starkad
vid Styrkleiv föll;
denna furste var det vildaste
väsen jag sett,
då bålen slogs,
fast borta var huvudet.

28. De allra flesta
av fränderna dina
ligga på jorden,
till lik vordna.
Hindra kampen du ej kunnat;
det kom på din lott,
att för stormän
till strid du blev.»

29. Da grät Sigrun. Han sade:
»Trösta dig, Sigrun!
Ett tvistefrö du varit oss.
ej sköldungar skickelsen motstå.»

Sigrun sade:
»Jag önskade, de levde
de som avlidna äro,
finge i din famn jag dock slutas.»

Helge äktade Sigrun, och de fingo söner; Helge var då ej gammal. Dag Hognesson blotade till Oden om hämnd för sin fader, och Oden lånade Dag sitt spjut. Dag träffade sin svåger Helge på det ställe, som heter Fjoturlund; han rände igenom Helge med spjutet. Där föll Helge, men Dag red till Sevafjällen och sade Sigrun nyheten:

30. »Sen är jag, syster,
din sorg att båda,
ty nödtvungen jag
min närmaste bedrövat.
På morgonen föll
vid Fjoturlunden,
den bäste furste,
som bodde i världen,
som alla hövdingar
på halsen stod.»

Sigrun sade:
31 »Dig skola alla
eder bita,
som du hade
åt Helge svurit
vid floden Leiptrs
lysande vatten
och vid Vågens
våta sten.

32. Segle ej det skepp,
som seglar med dig,
fast förlig vind
efter fartyget blåser!
Löpe ej den häst,
som löper med dig,
fast för fiender
du flykta skall!

33. Bite ej det svärd,
som svänges av dig,
om ej dig själv
det sjunger om huvudet.
På dig vore hämnad
Helges död,
om du vore en varg
i villande skog
utan egendom
och all gamman
och föda ej finge,
om de fallne du ej åte.»

Dag sade:
34. »Vansinnig, syster,
och från vettet du är,
då du önskar ofärd
åt egen broder.
Oden ensam
allt ont vållar,
ty mellan släktingar
söndring han stiftat.

35. Din broder röda
ringar dig bjuder,
hela Vandilsve
och Vigdalarne.
Tag halva boet
till bot för din sorg,
du smyckade brud,
jämte sönerna dina!»

Sigrun sade:
36. »Så säll jag ej sitter
vid Sevafjällen,
arla eUer särla,
att jag älskar livet,
om konungens krigare
ej kasta glans
och Vigblär ej hit
med hövdingen löper,
guldbetslade fålen,
och ej fursten jag hälsar.

37. Så hade Helge
hållit i rädsla
sina fiender alla
och fränderna deras,
som getter vilda
för vargen springa,
fuUa av fasa,
från fjället ned.

38. Helge så högt
över hövdingar stod
som ädelformad
ask över törne,
och som daggstänkt hjort
bland djuren går
och huvudet bär
högre än alla
och hornen glänsa
mot himmelen själv.»

En hög gjordes efter Helge. Men när han kom till Valhall, då bjöd honom Oden att råda över allt jämte sig.

Helge sade:
39. »Åt männen alla
måste du, Hunding,
fotbad bära
och brasa tända,
hundar binda,
hästar vakta,
giva svinen mat,
förrn till sängs du går.»

Sigruns tjänstekvinna gick om aftonen vid Helges hög och såg, att Helge red till högen med många män.

Tjänstekvinnan sade:
40. »Är blott svek den syn,
som se jag tycker mig,
eller ragnarök.
Rida väl de döde,
då I huggen med sporrar
hästarne edra,
eller har åt hövdingar
hemlov givits?»

Helge sade:
41. »Ej blott svek är den syn,
som se du tycker dig,
ej åldrarnes ände,
fast oss du ser,
fast vi hugga med sporrar
hästarne våra,
fast hellre har åt hövdingar
hemlov givits.»

Hem gick tjänstekvinnan och sade till Sigrun:

42. »Gå ut, du Sigrun
från Sevafjällen,
om dig lyster att folkets
furste träffa.
Högen är öppen,
Helge är kommen.
Såren blöda,
och så bad dig fursten,
att sårets ström
du stilla skulle.»

Sigrun gick in i högen till Helge och sade:

43. »Nu gläder mig så mycket,
att vi mött varandra,
som Odens hungrande
hökar glädjas,
när de veta om valplatsens
varma stekar
eller dagens gryning
daggstänkta se.

44. Dig vill jag kyssa,
döde konung,
förr än du blodiga
brynjan avtager.
Ditt hår är, Helge,
höljt med rimfrost,
fursten är fullstandigt
färgad med blod,
händerna kalla
på Hognes måg.
Huru skall bättring
din brud åt dig vinna?

Helge sade:
45. »Ensam du, Sigrun,
från Sevafjallen,
vållar, att Helge
är våt av tårar.
Du gråter, du guldprydda,
av grämelse tårar,
du solbjärta, sydländska,
förrn att sova du går.
Var tår faller blodig
på bröstet av fursten,
iskall, inbränd,
av ångest fylld.

46. Dock kom, låt oss dricka
kostliga drycken,
fast livslust och land
förlorat vi hava.
Ingen skall kväda
klagovisa,
fast han ser svåra
sår på mitt bröst,
ty en brud nu höljes
utav högen,
en furstedotter
hos oss fallna är.»

Sigrun redde en säng i högen.

47. »Här har jag bäddat
dig, Helge, en säng,
som från ängslan är fri,
du ylvingaättling!
I din famn jag vill,
du furste, somna,
som hos levande hjälten
jag göra skulle.»

Helge sade:
48. »Nu säger jag intet
oväntat vara
sent eller tidigt
vid Sevafjällen,
när på den avlidnes
arm du sover
i högen, du vita,
Hognes dotter;
är dock kvar i livet,
du konungborna.

49. Tid är mig att rida
rodnande vägar,
låta bleka fålen
flyga sin stig.
Väster jag skall
om vindhemmets bro,
förrän Salgovner
segerhjältar väcker.»

Helge och hans följe redo sin väg, men Sigrun och tärnan gingo hem till gården. Andra aftonen lät Sigrun tärnan hålla vakt på högen. Men i skymningen, då Sigrun kom till högen, sade hon:

50. »Kommen vore nu,
om komma han tänkte,
Sigmunds son
från Odens salar.
Hoppet bleknar,
att härskarn kommer
när örnarna sitta
på askens grenar
och drottföljet drager
till drömmarnes ting.

51. Var ej avvita nog
att ensam färdas,
du sköldungars dis,
till de dödas boning,
ty mäktigare bliva,
mö, om natten
alla dödas vålnader
än i dagens ljus.»

Sigrun blev kortlivad av sorg och bedrövelse. Det var en tro i forntiden, att människor föddes på nytt, men det kallas nu käringprat. Helge och Sigrun påstås hava blivit återfödda; han hette då Helge Haddingjaskate och hon Kara Halvdansdotter, såsom säges i Karoljod, och hon var valkyria.

Om Sinfjotles död.[redigera]

Sigmund Volsungsson var konung i Frankland; Sinfjotle var den äldste av hans söner, den andre var Helge, den tredje Hamund. Borghild, Sigmunds hustru, hade en broder, som hette ....... Men Sinfjotle, hennes styvson, och ....... friade båda till samma kvinna, och för den skull dödade honom Sinfjotle. Men när han kom hem, bad Borghild honom fara bort, men Sigmund bjöd henne penningar i böter, och dem måste hon mottaga. Men vid arvölet bar Borghild fram öl; hon tog gift, ett stort horn fullt, och bar fram åt Sinfjotle, men när han såg i hornet, urskilde han, att gift var i det, och sade till Sigmund: »Grumlig är drycken, gamlefar!» Sigmund tog hornet och drack ur. Det säges, att Sigmund var så hård, att gift varken kunde skada honom utvärtes eller invärtes, men alla hans söner uthärdade gift utanpå huden. Borghild bar ett annat horn åt Sinfjotle och bad honom dricka, och allt gick som förut. Och den tredje gången bar hon hornet till honom och sade stickord, om han ej drucke därur. Han sade åter som förut till Sigmund. Han sade: »Låt skägget sila det, son!» Sinfjotle drack och blev genast död.

Sigmund bar honom långa vägar i famnen på sig och kom till en smal och lång fjord, och där var en liten farkost och en man på; han erbjöd Sigmund att bli rodd över fjorden. Men när Sigmund bar liket ut på farkosten, var båten lastad; mannen sade, att Sigmund skulle färdas innanför fjordens ända. Mannen stötte ut farkosten och försvann genast.

Konung Sigmund stannade länge i Danmark i Borghilds rike, sedan han äktat henne. Sedan for Sigmund söder till Frankland till det rike, som han hade där. Då äktade han Hjordis, dotter till konung Eylime; deras son var Sigurd. Konung Sigmund föll i strid mot Hundings söner, men Hjordis gifte sig då med Alf, son till konung Hjalprek. Sigurd växte upp där i barndomen.

Sigmund och alla hans söner voro långt framom alla andra män i kraft och storlek och mod och all idrott. Sigurd var dock främst av alla, och honom säga alla i fornsagorna stå framför alla och vara den ansenligaste av härkonungar.