Blindskär: Kapitel 9

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 8
Blindskär
av Minna Canth

Kapitel 9


”Jag fruktade just det här, då hon hela tiden vakade utan uppehåll. Åt inte och rörde sig inte ur stället. Underbart att hon ens höll ut så här länge.”

”Vi skola gifva in åt henne någonting stärkande, kanske jern. Och om aftnarna af det förra. Nog går det öfver; hon behöfver endast stillhet och lugn. Kunde man inte ställa det så, att hon inte blir störd om morgnarna, eftersom hon då får bättre sömn?”

”Jo. Jag skall flytta in i mitt eget rum. Jag måste ändå stiga tidigare upp.”

John och läkaren samtalade sålunda, då Alma återkom till medvetandet i sin säng.

”Nu, fru Karell,” sade läkaren, då han märkte att Alma öppnade ögonen, ”nu får ni inte på många dagar stiga upp ur sängen. Ni måste först taga igen all den sömn, som ni försakat de senaste dagarna. Genom medicin, om det inte eljest går. Och genom medicin skola vi också försöka ge er matlust.”

Alma hörde på. Hon sade inte ett ord, hvarken för eller mot. De fingo göra med henne hvad de någonsin ville. Hon låg till sängs den ena dagen efter den andra. Talade inte, klagade inte och önskade ingenting, men svarade likväl, då man frågade henne om något. Hon låg för det mesta orörlig. Då och då ryckte det till i hennes kropp, men hon visste knappast af det. Ögonen voro större än förr, blicken trött och matt.

Slutligen frågade läkaren en dag om hon inte hade lust att stiga upp. Hon svarade nej. Men hon steg likväl upp, då läkaren bad henne göra det.

Sedan satt hon lika tyst i sin soffa. John var hos henne, så ofta hans mångfaldiga göromål tilläto.

Han förestälde henne, att de ju ännu hade tre barn kvar, och hur de voro friska, lifliga och älskliga. I dem hade de tröst. Och sådana sorger och förluster måste ju menniskan genomgå; lifvet förde dem med sig åt en hvar, och man borde ej låta sig krossas af dem. Det hjelpte ju i alla fall inte, utan olyckan blef blott större derigenom.

Alma svarade ingenting och det var svårt att i hennes frånvarande blick se, om hon hade hört eller ej. Hon pressade sina knäpta händer hårdare tillhopa, men John lade ej märke dertill.

Det syntes emellertid tydligt, att hon hellre var ensam och att hon liksom plågades, då någon kom in i rummet. Derför försökte Mina hålla äfven barnen på afstånd och förde dem endast då och då in för att helsa på modren.

Hon satt alltid på samma ställe, i ena hörnet af soffan. Hon tycktes ej märka, ja vände ej ens på hufvudet, om barnen stojade i rummet eller om något kärl med starkt slammer slogs sönder i köket.

Men en gång hördes en röst i salongen, hvilken bragte henne att rycka till och springa upp. När John sedan inträdde, stod hon med båda händerna stödda mot bordet och blickade skrämd mot dörren.

”Kommer du inte in? Nymark är der. Han frågar efter dig.”

”Mig? Hvarför?”

Hon darrade och rösten stockade sig i bröstet. Men hon fortsatte, ansträngande alla sina krafter.

”Jag orkar inte – måste snart lägga mig. Jag är så svag.”

”Du riktigt darrar. Har du svindel? Låt mig hjelpa dig till sängs.”

”Nej, nej, nog kan jag sjelf. Gå dit, att han inte kommer.”

”Hit? I ditt rum? Det gör han inte.”

”Gå dock i alla fall, John.”

John gick och stängde dörren efter sig. Men Alma fattades af en ny ångest. Hon fruktade att Nymark skulle tala om det för John, berätta allt.... Hon försökte lyssna på deras samtal, men kunde ej tydligt urskilja något, ty hon darrade så häftigt, tankarna voro förvirrade och det svartnade för hennes ögon. Hon väntade hvart ögonblick, att John åter skulle visa sig i dörren och med stränghet fordra räkenskap af henne.

Hon upprepade för sig, att det ej var möjligt. Nymark skulle inte göra det, åtminstone inte med afsigt. Det var ju galenskap att frukta något sådant.

Men likväl fruktade hon. Om den eviga fördömelsen plötsligt öppnat för henne sitt mörka svalg, skulle hennes själ ej känt så mycken fasa, som nu.

En svag tanke försökte ännu bereda sig rum i hennes sinne.

”Än sedan, om han skulle tala om det?” ljöd det inom henne; ”något värre kan inte komma, än detta är. Låt allt blifva uppenbart med det samma. Då slipper jag fri från denna ångest. Det hade varit bättre, om jag sjelf talat om det genast. Öppnat hela mitt hjerta.”

Men hon hörde ej på denna röst. Den talade ej heller länge, ty ångesten kväfde den.

I salongen fortsattes samtalet lugnt och jemnt. Orden hördes tydligt, men hon kunde inte fatta deras mening. Hennes hufvud kändes som en klump och hjernan var slö. Hon trodde att hon skulle falla, eller att förståndets sista gnista hade slocknat. Men den slocknade ej; bakom all denna förvirring kyttade den ännu, och ej heller föll hon.

Slutligen flyttades stolarna, några ord yttrades och sedan aflägsnade sig rösterna till tamburen. Och steg hördes återvända till salen, blott en persons steg. Han hade gått!

”Står du der allt ännu?” sade John, då han återkom till henne.

Alma smålog med en vansinnigs småleende.

”Kom i sängen, hit. Du mår inte väl,” sade John.

Alma lade sig, såsom han ville. John betraktade henne med oro och gaf in åt henne af den lugnande medicinen.

”Hur skall jag våga fara in till landtdagen, om du inte blir frisk?” suckade John halft för sig sjelf.

”Nog blir jag frisk, John. I morgon, skall du se, är jag redan alldeles bra. När far du?”

”Efter två veckor.”

”I morgon skall jag tidigt börja göra dina kläder i ordning. Jag skulle kunna göra det nu redan, om du inte hade gifvit in åt mig sömndroppar.”

”Det brådskar inte. Sof du bara lugnt, om du får sömn.”

Han gick bort, och Alma blef kvar i sängen, lugnare till sinnes. John visste ännu ingenting. Efter två veckor skulle han fara till landtdagen, Nymark skulle hinna glömma och allt skulle bli dervid. Hon skulle försona sitt brott, arbeta som en slaf, aldrig gå ut, ej visa sig någonstädes, utan draga sig undan hela verlden, tjena John och hemmet, ja, hon skulle hädanefter vara i stånd att bära hvilka tunga bördor som helst. Och hon ville inte knota, om man ock skulle trampa henne under fötterna, om John vore likgiltig och hård mot henne, om han skulle glömma henne och ej skrifva. Med allt skulle hon vara nöjd, allt skulle hon tåligt bära till sin lefnads slut...

Läkaren blef mycket belåten följande dag, då han såg henne i fullt arbete med sömmerskan och omgifven af en hel hög skjortor, strumpor och andra kläder.

”Gud ske lof,” sade han, ”nu är det ingen fara mer. John kan obekymrad fara till Helsingfors för ett halft år, och vi skola här under tiden raska upp oss och samla krafter.”

Alma sydde så flitigt, att händerna begynte darra. Hon gjorde en ofantlig mängd kläder i ordning åt John för resan. Hvad hon ej hann med hemma, det sände hon att förfärdigas ute. Sjelf satt hon från tidigt på morgonen till sent på kvällen och märkte inte, att hon med sin ifver uttröttade både sömmerskan och Mina, hvilken dessutom måste medtaga arbete till barnkammaren. När det oaktadt någon gång mörka tankar ville tränga sig in på henne, började hon samtala med sömmerskan, än om ett, än om annat, mest om dagens obetydliga tilldragelser, hvilka ej intresserade henne ens så mycket, att hon skulle tänkt på hvad hon sade eller hört hvad den andra svarade. Sömmerskan såg förvånad på henne och tänkte för sig sjelf, att det aldrig i verlden stod rätt till med frun. Men hon meddelade sig ej derom åt någon annan, utan väntade till dess också de andra skulle märka det.

Äfven en annan egendomlighet föll sömmerskan i ögonen. Hvarje gång tamburklockan ringde, ryckte Alma till likasom för ett åskslag, lät arbetet falla ur händerna och lyssnade. Om då Mina eller någon annan ville gå och öppna, nekade hon dem helt uppskrämd.

”Ni får inte släppa in, ni får inte släppa in; nej, nej, öppna inte!”

”Men kanske det är någon som frågar efter rektorn. Borde man inte säga, att han inte är hemma?”

”Ja, ja, att han inte är hemma, och att han inte kommer hem, och att jag är sjuk, sängliggande, och inte tar emot någon.”

När John råkade vara hemma, gick han vanligen sjelf och öppnade, och då sprang Alma och tittade genom dörrspringan, för att se hvem det var som kom. När hon återvände till sin plats, höll hon handen tryckt emot hjertat och hviskade: Gud ske lof, det var bara den eller den!

Vidare fäste sig sömmerskan vid att hon aldrig med sorg eller saknad talade om sin mans förestående bortresa och ej just synnerligen tycktes bry sig om att hon för hela vårvintern skulle komma att vara ensam.

”Kommer det inte att bli ledsamt, då frun för så lång tid måste vara skild från rektorn?” frågade hon en gång.

”Inte det minsta,” svarade Alma. ”Om det berodde på mig, så skulle jag hellre vilja bo alldeles ensam, långt borta i skogen, så att ingen någonsin skulle finna mig.”

”Men der skulle vargarna äta upp frun.”

”Än sedan! gerna för mig!”

”Skulle frun önska att få dö?”

”Det skulle jag.”

”Gud i himlen, riktigt sant? Till exempel nu genast?”

”Nu på ögonblicket.”

”Och frun skulle inte det minsta vara rädd?”

”För hvad?”

”Jo, för att hvart frun sedan skulle komma.”

Alma såg på henne. Hon svarade ingenting, men försjönk i tankar.

Så for John. De sista dagarna hade han oafbrutet forskande betraktat Alma. Men hon märkte det och låtsade då ständigt vara glad. Äfven för läkaren försäkrade hon, att hon mådde bra och inte kände några plågor.

Men när hon hade blifvit ensam, ljöd ofta i hennes öron sömmerskans ord: ”jo, ty hvart skulle frun sedan komma?”

En natt hade hon en besynnerlig dröm. Hon var i de dödas rike. Mörker och fasa omgåfvo henne på alla håll. Hela luften uppfyld af suckar och beständig, gränslös ångest. Ju längre hon vandrade, dess större tycktes andarnas ångest. Klagoropen blefvo allt tydligare, de hördes från alla håll och isynnerhet från den ugn, dit hon skulle gå.

Blåa lågor, ormar och själar, hvilka vredo sig ibland dem.

”Äktenskapsbrytarenas ugn” stod der skrifvet med eldbokstäfver.

Hon störtade dit ner, hörde gråt omkring sig och skrek äfven sjelf. Skrek så att hon vaknade. Ännu sedan hon vaknat, skrek hon en stund, innan hon fick klart för sig, att det endast varit en dröm.

Kallsvett dröp af hennes panna, och likväl frös hon tillika. Det var mörkt och tyst omkring henne. Drömmen skrämde henne ännu. Hon tog täcket omkring sig och gick ut i köket.

”Jesus välsigne, hvad felas frun?”

”Jag drömde så illa, och jag törs inte mer vara ensam. Vill inte Maja Lisa komma och ligga på soffan resten af natten?”

”Jo.”

Maja Lisa tog dyna och täcke med sig. Alma tände nattlampan och stälde den på ett hörnbord i andra ändan af rummet.

”Hvad var det frun drömde?” frågade Maja Lisa, der hon låg på soffan.

”Jag törs inte tala om det.”

”Var det så hemskt? Frun glömde säkert läsa välsignelsen, då frun gick till sängs. När jag någon gång glömmer det, så är det säkert, att jag inte får riktig sömn den natten.”

”Jag har försummat det på de sista tiderna.”

”Gode Gud! Ber frun aldrig mer?”

”Nej.”

”Men det är illa.”

”Bed du, Maja Lisa, på mina vägnar.”

”Jo, jag skall be.”

Båda voro en stund tysta. Maja Lisas andning blef tung och jemn. Men Almas ögon voro fortfarande öppna.

”Maja Lisa, sofver du redan?”

”Hvad önskar frun?” hördes en sömnig röst från soffan.

”Jag är bara så rädd.”

”Ja, då frun inte läser sin bön. Det är deraf det kommer.”

”Jag vågar inte. Gud hatar mig.”

”Gud hatar inte någon, utan förbarmar sig öfver alla och ger syndernas förlåtelse, då menniskan ångrar sig.”

”Nog har jag ångrat, ångrat så förfärligt, men det hjelper inte.”

Maja Lisa kunde ej säga något till detta. Hon hade ämnat bedja och redan lagt händerna i kors öfver bröstet. Men sömnen fick makt öfver henne, innan hon kom till midten af ”Fader vår”, och ögonlocken slöto sig.

”Maja Lisa,” hördes det åter från fruns säng, ”orkar du inte vaka en liten stund?”

”Jo!” Hon satte sig upp och gnuggade sig i ögonen. Märkvärdigt, att hon var så sömnig.

”Man kallar mig till domen.”

”Herre Gud!”

”Kom närmare! Håll i mig.”

”Kära frun, hvad felas er?”

”Jag visste inte, att det skulle gå så. Det kom så plötsligt. Jag vaknade först sedan brottet hade skett.”

”Hvilket brott?”

”Och då var det för sent. Om jag skulle gråtit blod, hade jag ej kunnat ändra det. Gjordt är gjordt.”

”Hvad talar frun om?”

”När man går med slutna ögon vid randen af en afgrund, så störtar man dit ner, innan man ens anar det. Och ingen räddar en. Eller hjelper. Gjordt är gjordt.”

”Hvad skall man nu göra. Hon yrar.”

Maja Lisa sprang och väckte Mina.

”Ge henne droppar,” sade Mina. ”Då får hon ju alltid ro.”

”Jag kan inte och vet inte. Kom du.”

Mina var motvillig och grälade på henne, men kom ändå.

”Gjordt är gjordt,” klagade Alma ännu, vridande sig i sängen och stönande.

Hon höll endast upp för att taga in dropparna, som Mina ur skeden öste i hennes mun.

”Mera, mera,” sade hon, fastän Mina hade slagit i skeden den vanliga dosen.

”Månne man vågar ge mer, än som är ordineradt?”

Hon såg på Maja Lisa.

”Mera, mera!” envisades Alma.

”Ge nu bara, inte kan det vara farligt,” uppmanade Maja Lisa.

Mina gjorde så.

”Varen tysta, det skall hållas hemligt, så att inte John får veta det. Varen tysta.”

”Gud bevare! Skulle rektorn bli ond öfver det?”

”Tala inte så högt. Ingen annan vet af det, än skogen och ljungen och stenarna.”

”Hon yrar,” hviskade Maja Lisa.

”På jorden vet ingen, men i döden blir det uppenbart. Allt, allt!”

”Hon har helt säkert någonting på sitt samvete,” sade Mina.

”Usch, stanna du också här. Jag törs inte vara allena med henne.”

Men Alma lugnade sig redan. Medicinen gjorde sin verkan. Hon låg stilla, med hufvudet orörligt på den hvita dynan. Kinderna voro bleka och blicken matt.

Mina och Maja Lisa väntade, till dess hennes ögon skulle sluta sig. Men de gjorde det ej. De stirrade blott vidöppna åt ett och samma håll. Och sedan klarnade de åter helt plötsligt. Hon steg upp och vacklade med utsträckta händer åt det håll, hvartåt hon höll blicken riktad.

”Hvart går frun?” frågade Maja Lisa, som råkade vara henne närmast, och tog i henne.

”Arvi, Arvi!” mumlade hon och såg fortfarande åt samma håll utan att blinka på ögonen.

Båda pigorna tryckte henne tillbaka ned i sängen.

”Inte är der något. Frun yrar bara. Somna nu.”

De voro tvungna att hålla i henne, eljest hade hon åter störtat upp. Läpparna rördes, men de kunde ej mer urskilja orden. Ögonen stirrade utan att blinka envist åt samma håll, och läpparna upphörde att röras endast då de drogo sig till ett hemskt leende.

”Hvad kan det vara hon ser?” frågade Maja Lisa.

Mina skakade på hufvudet.

Först fram emot morgonen somnade Alma. Hon sof stilla och lugnt. Pigorna gingo på tå, lyssnade gång på gång bakom dörren och förde barnen till de längst bort belägna rummen. Ej ens der tilläto de dem bullra och stoja.

Maja Lisa var just sysselsatt med att sopa köksgolfvet, då Alma plötsligt kom springande ut från sitt rum. Hon var i nattdrägt och såg uppskrämd ut.

”Hvarför lemnade ni mig ensam, fastän ni vet att de förfölja mig.”

”Herre Gud, hvilka?”

Alma svarade inte; hon började bli redig.

”Jag fryser,” sade hon slutligen.

”Är det under, kära fru, när ni är alldeles våt af svett. Gå nu fort tillbaka i sängen.”

”Inte i sängen. Jag vill till Arvis graf. Hvem kommer och hjelper på mig?”

”Men månne frun orkar?”

”Jo, nog orkar jag; jag skulle orka genast, om jag bara vore klädd.”

”Jag skall komma och kläda på frun. Och sedan tar väl frun en af oss med. Vi våga inte låta frun fara ensam, då frun var så sjuk i natt.”

”Nu är jag alldeles frisk. Men ni kan komma ändå.”

På Minas förslag tog man häst. Alma steg i släden och Maja Lisa satte sig på kuskbocken bredvid kusken. Hästen fick ett rapp, och det bar af, så att snön knarrade under medarna. En gammal gumma steg åt sidan från vägen och stod och såg efter dem.

Den skarpa blåsten piskade Almas ansigte. Den uppfriskade henne och befriade hennes sinne från nattens fasor. Det hade endast varit en dröm, en fantasibild af hennes sjuka hjerna. Ingen trodde mer på något helvete eller på några djeflar; om det efter döden fanns någon dom och något straff, så måste de vara af annan beskaffenhet. Intet helvete, ingen eld... Efter döden? Hvaraf visste man, att det då mer fanns något lif? Kanske allt var slut då.

Menniskor voro i rörelse på gatan. De foro förbi somliga, andra mötte de. Alla sågo friska och kraftiga ut. Till och med de små, trasiga tiggargossarna, hvilka drogo en kälke efter sig och blåste i sina röda händer. Och äfven bonden, som hemtade ett vedlass till staden och gick bredvid hästen med tömmarna i hand. Hur gerna hade ej Alma velat byta lif och tillvaro med dem!

Hästen höll vid kyrkogårdsporten. Alma och Maja Lisa gingo in. De måste först gå ett stycke rakt fram och sedan taga af åt höger, för att komma till Arvis graf. Snön var blid, Almas skor och fållar blef våta. Rundt omkring stod tätt med grafkors. Hon stannade gång på gång för att betrakta än det ena, än det andra. Läste namnen, födelse- och dödsåren, och kvarstod sedan en stund ännu, likasom väntande på någon upplysning om det lif, som hade förflutit mellan dessa begge årtal. Men der sades ingenting om detta. Stumma stodo korsen med sina korta inskrifter.

Och huru mycket det fanns af dem! Under hvart och ett af dem hvilade åtminstone en, under några flere i bredd. Alla dessa hade födts, växt upp, gladt sig, syndat, lidit, dött. Ja, syndat hade de alla, de fullvuxna mer, barnen mindre. Men var någon enda af dem så brottslig och så djupt sjunken, som hon?... Skulle också hon kunna hvila här så stilla och fridfullt?... Skulle inte hennes grafvård förkunna för de efterlefvande huru värdelöst och fåfängligt hennes lif hade varit och hvilket elände det blifvit till slut. Skulle den inte förkunna....

Nej, hon flydde undan sina egna tankar och gick hastigt fram till Arvis graf, der hon satte sig ned i snön.

”Gör inte så, kära frun, ni förkyler er,” sade Maja Lisa.

Alma hörde ej. Hon skulle velat gråta. Förr gåfvo tårarna henne en så ljuflig tröst, med dem flöt all sorg och ängslan bort ur hjertat. Men hon hade inga tårar mera. Och de skulle ej heller hafva hjelpt. Inga floder af tårar skulle kunnat göra det gjorda ogjordt.

Korsen antogo ett hotande utseende. De förekommo henne som kalla, hårdhjertade fiender, hvilka ansatte henne från alla håll. De svarta bokstäfverna grinade mot henne och sade, att hon ända till det sista hade ljugit och bedragit sin man, låtit honom ännu i afskedsstunden omfamna henne i den tro, att hon var en trofast, sedesam och ärbar hustru. Och de sade, att hennes tid hade kommit och att hon kallades till domen. Guds nåd hade vändt sig bort från henne, döden ville hafva hennes ben.

De ansatte henne, alla dessa kors närmade sig, kommo äfven långt ifrån för att tränga sig omkring henne och böjde sig ned öfver henne. Uppifrån hotade henne trädens nakna grenar, hvilka ondskefullt sleto och piskade luften... Om hon sjöng, kanske skulle de då hålla sig stilla?

Och hon sjöng:

”Döda ben, döda ben, Herrens nåd har vändt sig bort.”

Maja Lisa sprang efter kusken och de hjelptes åt att föra Alma till släden. Maja Lisa satte sig bredvid och höll henne fast med båda händerna. Kusken gaf en snärt åt hästen och lät den springa så mycket den förmådde. Folket på gatan och i fönstren hann blott flyktigt se huru den i släden sittande fru vacklade, och några, som råkade stå nära, då de ilade förbi, hörde henne också säga något. Men endast Maja Lisa och kusken kunde urskilja orden:

”Döda ben, döda ben, Herrens nåd har vändt sig bort.”

”Hjerninflammation,” sade läkaren, hvilken skyndsamt blifvit tillkallad.

Han stod bredvid Almas säng och såg huru det oupphörligt ryckte i ena armen och benet.

”Här är just ingenting att göra. Men vi måste telegrafera till rektorn.”

Maja Lisa skyndade att hemta papper och bläck från rektorns rum. När hon funnit hvad hon sökte och skulle återvända till sängkammaren, ringde det i tamburklockan. Det var en gosse, som hemtade ett öppet kuvert. I tankspriddhet tog hon ut derifrån ett visitkort och såg, att det var från Nymark, som bjöd fru Karell på slädparti följande dag.

”Herre Gud!” suckade Maja Lisa och förde det till doktorn.

Läkaren skref på kortets frånsida:

”Vänd dig till andra. Fru Karell ligger svårt sjuk.”

Kortet lades tillbaka i samma kuvert och lemnades åt gossen.

Men Alma fortfor att sakta sjunga:

”Döda ben, döda ben, Herrens nåd har vändt sig bort.”

Läkaren ombesörjde isbaddning på hufvudet och ordinerade medicin. Då tjenarena sade att de voro rädda, gaf han anvisning på en barnmorska, som de kunde taga till hjelp; hon var van att sköta sjuka, och han visste att hon var ledig för tillfället.

Alma yrade oupphörligt. Grafkorsen och de nakna träden hade försvunnit, men i stället omgaf en stor hop onda andar hennes säng. De ansatte henne och ville med våld föra henne i den brinnande ugnen, der äktenskapsbrytarena vredo sig bland lågorna. Hon slog efter dem med händer och fötter, för att hålla dem på afstånd. Men när de flydde på den ena sidan, rusade de tjutande och ursinnigt skrattande fram på den andra. Hon rasade hela natten och den följande dagen; svetten strömmade nedför ansigtet och utmed hela kroppen, men in i hufvudet hade de lyckats smugla eld, och den elden kunde isbaddningarna inte smälta, ty den var tagen från evighetens glöd.

Hon var uttröttad af den våldsamma rörelsen och förmådde ej mer upplyfta armarna. Hon förblef då stillaliggande, och nu skyndade de alla triumferande fram. De mindre klättrade upp öfverallt längs sängens sidobräden och fotända, hoppade och dansade på täcket och brusto ut i ett skallande hånskratt.

Hon lät dem skratta och slöt ögonen...

”Nu torde hon ändtligen få sömn”, hviskade Maja Lisa till den främmande sköterskan.

Men Alma öppnade ännu litet på ögonen, då en lång rad af bjellror och klockor hördes klinga utanför på gatan.

”Kom och se, Maja Lisa,” sade Mina, som hade dragit gardinen litet åt sidan. ”Ett slädparti.”

De räknade öfver tjugu hästar och sökte taga reda på med hvem hvar och en åkte.

”Och se, der är magister Nymark. Hvem satt bredvid honom?”

”Jag kände henne inte. Men vacker var hon.”

”Vet du, att han i går ville bjuda vår fru?”

”Jo, du talte ju om det. Hon skulle nu igen fått fara ut att roa sig, om hon bara varit frisk.”

”Nog har hon nu fått lemna de der nöjena för evigt.”

De fälde ned gardinen, kastade en blick på Alma, som nu verkligen sof, och gingo sakta på tåspetsarne ut ur rummet.


På nionde dagen derefter stod åter en mängd menniskor kring en öppnad graf. Presten läste den sedvanliga texten, kastade mull på kistan och läste åter. När han hade slutat, trängde sig äfven de längre bort stående närmare, för att se kistan, som omslöt Almas slocknade lif. De kastade dervid deltagande blickar på John, i hvars ansigte och hela gestalt visade sig en djup sorg, parad med en manlig sjelfbeherskningskraft. Maja Lisa och Mina stodo bredvid hvarandra på andra sidan om grafven. De hade gråtit så, att deras ögon voro svullna, och de gräto allt ännu. Lyyli, som Maja Lisa bar på sin arm, grät också, emedan alla andra greto, pappa och Ella och alla. Och hon gret och slutade ej upp dermed, fastän tant Leistén kysste henne och pratade med henne. Men Helmi tog alls inte vid sig, utan såg blott undrande omkring sig, slog sedan sin arm om Minas hals och lutade sitt hufvud mot hennes. Mina tryckte henne hårdt till sig och snyftade ännu våldsammare.