Sämunds Edda (Brate)/Brottstycke av det större kvädet om Sigurd

Översättare: Erik Brate

Från Erik Brates översättning 1913. Originaltitel: Brot af Sigurðarkviða in meiri
Texten hämtad från Projekt Runeberg 070327.

Brottstycke av det större kvädet om Sigurd

1a. Elden tog att ljunga,
och jorden att skälva
och höga lågan
mot himlen skjuta.
Få tordes där
av furstens kämpar
genom elden rida
eller över stiga.

2a. Sigurd Grane
med svärdet sporrade,
elden slocknade
för ädle hjälten;
all lågan sig lade
för den lovord önskande,
de redskap glänste,
som Regin ägde.

3a. Sigurd drap ormen,
och ingen det skall
ur minnet förlora,
så länge människor leva,
men din broder
brast det mod
genom elden att rida
eller över stiga.

4a. Ut gick Sigurd
från samtalet,
männens vän,
och så modfälld var;
att på stridsdjärv hjälte
järnvirkad brynja
började i sidorna
sönder brista.

- - - - - -

1. »[I vad sak
har Sigurd] brutit,
då du vill, att den modige
mista skall livet.»

Gunnar sade:
2. »Mig har Sigurd
svurit eder,
eder svurit,
alla brutit.
Han svek mig då,
när han svurit hålla
alla eder
allra trognast.»

Hogne svarade:
3. »Av hätskhet Brynhild
dig hetsat har
ont att göra
och orsaka sorg;
hon unnar ej Gudrun
det goda giftet
och sedan ej dig
sig att äga.»

4. Några ulv stekte,
några orm skuro,
några åt Guttorm
gåvo av vargen,
förrn de förmådde,
mordlystna,
bära händer
på härlige hjälten.

5. Slagen blev Sigurd,
söder om Ren,
korpen på trädet
kraxade högt:
»På eder två skall Atle
eggarna bloda,
brutna eder
eder bane vålla.»

6. Ute stod Gudrun,
Gjukes dotter,
och det första ord,
hon fällde, var detta:
»Var är nu Sigurd,
väpnades drott,
då mina fränder
jag främst ser rida?»

7. Ensam Hogne
henne svarade:
»Sigurd med svärd
vi sönderhuggit,
grå hästen hänger
huvudet över den döde.»

8. Då sade Brynhild,
Budles dotter:
»Väl skolen I njuta
av vapen och land!
Ensam skulle Sigurd
för allt hava rådit,
om han litet längre
sitt liv behållit.

9. Ej hövdes det,
att han härskade så
över Gjukes arv
och goters mängd,
då att styra folket
och i strid djärva
fem söner Gjuke
framfött hade.»

10. Då skrattade Brynhild,
att det skallade i gården,
en gång
av all sin själ:
»Länge skolen I njuta
land och folk,
när frejdade fursten
I falla låtit.»

11. Då sade Gudrun,
Gjukes dotter:
»Oerhörda ord
yttrar du nu.
Må de svåra taga Gunnar,
Sigurds mördare!
Hans hätska sinne
hämnd skall röna.»

12. Det led fram på kvällen,
ej litet var drucket,
om mycket muntert
männen talade.
Alla somnade,
då i säng de kommo,
Gunnar ensam längre
än alla låg vaken.

13. Fot han ej rörde,
fjättrad var tungan;
därpå härens
härjare tänkte,
vad de två på trädet
talat hade,
korpen och örnen,
då de kommo hemridande.

14. Brynhild vaknade,
Budles dotter,
skjoldungars dis,
innan dagen grydde:
»Eggen mig eller avråden,
- nu har ogärning skett, -
att säga min sorg
eller sådant ej göra!»

15. Vid dessa ord
alla tego,
få blevo kloka
på de kvinnolater,
då hon gråtande
gav sig att omtala
det, som hon leende
lockat männen till.

Brynhild sade:
16. »I sömnen, Gunnar,
svårt det mig tycktes:
svalt var i salen,
min säng var kall,
men du, drott, rider
bedrövad, glädjelös,
med fjättrar fängslad
i fienders hop;
så skall all eder
ätt, nivlungar,
sin makt förlora,
menedare ären I.

17. Nu minns du ej, Gunnar,
granneligen,
da I båda i spåret
ert blod läten rinna.
Allt det har du nu
illa honom lönat,
att främst i mod
han sig finna lät.

18. Det röntes då,
när ridit han hade
modig till oss
om mig att bedja,
hur härens härjare
hade tillförene
ederna hållit
mot unge fursten.

19. Sårande svärd,
snott om fästet med guld,
lät mäktig konung
mellan oss ligga.
Med eld voro eggarna
utanpå strukna,
och med etterdroppar
innantill dragna.»

Om Sigurds död

I detta kväde talas om Sigurds död, och här pekar det åt, som om de dödade honom ute, men somliga säga så, att de dödade honom inne, sovande i sin säng. Men tyskarne säga så, att de dödade honom ute i skogen, och så säges i den gamla Gudrunarkvida, att Sigurd och Gjukes söner hade ridit till tings, när han dödades, men det säga alla på enahanda sätt, att de sveko honom mot tro och loven och angrepo honom liggande och oförberedd.