Brynhilds färd till Hel

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Det korta kvädet om Sigurd Sämunds Edda
Översättare: Erik Brate
Nivlungarnes dråp  →
Från Erik Brates översättning 1913. Orginaltitel: Helreið Brynhildar
Texten hämtad från Projekt Runeberg 070327.

Brynhilds färd till Hel[redigera]

Efter Brynhilds död gjordes två bål, det ena åt Sigurd, och detta brann först, men Brynhild brändes på det andra, och hon var i en vagn, som var tältad med kostbart tyg. Det säges, att Brynhild åkte med vagnen på vägen till dödsriket och for om en gård, där en jättekvinna bodde.

Brynhild for vägen till dödsriket.[redigera]

Jättinnan sade:
1. »Gå du ej skall
genom gårdarna mina,
som, stödda av sten,
stå här fasta.
Att bonad breda
bättre dig hövdes
än att uppsöka
en annans man.

2. Varför från Valland
vandrar väl du,
ditt oroliga huvud,
hit till min gård?
Om det lyster dig veta,
du förlänerska av guld,
i blod av människor
du badat dina händer.»

Brynhild sade:
3. »Förebra mig icke,
du fru från stenen,
fastän jag varit
i vikingafärd!
Av oss båda
jag ypperst må synas,
där man vår härstamning
i håg kommer.»

Jättinnan svarade:
4. »Du blev, Brynhild,
Budles dotter,
med värsta varsel
i världen född.
Du bragt om livet
barnen till Gjuke,
och hemmet det goda
du härjat har.»

Brynhild sade:
5. »Jag, som vett har,
från vagnen skall säga
dig, mycket vettlösa,
om dig veta lyster,
hur Gjukes arvingar
orsak voro,
att jag älskog miste
och menedig blev.

6. Den modige konungen
lät kläderna för oss,
åtta systrar,
under eken bära.
Jag var vintrar tolv,
om dig veta lyster,
då unge fursten
eder jag gav.

8. Då lät jag i Godtjod
gamle Hjalmgunnar,
grånade kungen,
gå till Hel,
gav seger åt Audas
unge broder;
ursinnig därför
blev Oden på mig.

9. Han slöt kring mig i Skatalund
samman sköldar,
röda och vita;
mig berörde skyddsvapnen.
Han bjöd, att blott den
skulle bryta min sömn,
som ingenstädes
ångest kände.

10. Han lät kring min sal,
som mot söder vetter,
skogens härjare
högt brinna.
Blott en kämpe han bjöd
skulle över rida,
den, som förde mig det guld,
som under Favner låg.

11. På Grane red gode
guldgivaren
dit, där min fosterfader
förestod gården.
Bättre än alla
han ensam där tycktes,
danavikingen,
i drottens följe.

12. I samma säng
vi sovo i ro,
som om han min borne
broder varit.
Ingendera av oss
på åtta nätter
lade armen
över den andra.

13. Gudrun mig förebrådde,
Gjukes dotter,
att jag sovit
på Sigurds arm.
Vad jag ej velat,
jag veta då fick,
att mig de svikit,
då man jag tog.

14. Allt för länge
i livet tära
män och kvinnor
mycken sorg.
Sigurd och jag
tillsammans skola
skiljas från livet.
Sjunk, du jätteyngel!»